Ett nytt år har fötts. 2013. Låt det bli ett – gott nytt år. Jag såg ett program på TV igår om USA och fattigdomen. Människor bor i tält. Människor har inte pengar till tandvård. Människor sitter i bilar en hel natt för att sedan köa när en läkare tar emot patienter helt gratis…det är inte något vi i Sverige ännu har fått uppleva; åtminstone inte i den moderna tiden. I USA gillar man inte att man inte lyckas; är man fattig kan man dra en gammal flagga över huvudet och försvinna. Man är ingen. Man är inte den amerikanska drömmen om att alla kan lyckas. Man är bara en liten lort. USA är ändå ett land som har det relativt bra, kanske. Jag vet inte. Vad kan jag säga; jag har aldrig varit där, bara läst och sett på TV, men ändå så bildar man sig en uppfattning. Metamfetamin, undermåligt försäkringssystem, den rikaste vinner, fattiga får klara sig själva; ja, är det inte så i slutändan att alla rika sitter där med straight flush och de fattiga har inte ens ett endaste par. I tvåor.
Sedan finns det länder där det har gått helt åt pipsvängen; Egypten, Indien eller drogkartellernas länder – ett människoliv är inte värt någonting och en kvinnas liv eller integritet är inte värt. Jag avskyr det tänkandet – jag mår illa över den hårdhet människan är beredd att visa eller att känna för att bli lite bättre själv…överordnad. Jag mår illa. Jag kan inte tänka mig att livet var tänkt att levas på det viset.
Jag kommer aldrig att förstå. Aldrig att acceptera att det är så orättvist. Men, vad gör jag för att saker kan bli bättre? Inte mycket. Faktiskt. Jag vill bara att allt kunde vara annorlunda; att vi skulle ha haft större tolerans, större medmänsklighet, mindre tillkortakommanden – men, det är en utopi. Idag är den största bragden att bli något. I andras ögon. Beundrad. Känd. För då måste ju allting vara sant.
Jag hoppas ständigt att jag ska bli en bättre människa; men ärligt talat tycker jag bara att jag blir sämre. Mina ideal tynar bort. Min strävan känns så lång. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag funderar ständigt på vart jag är på väg. Eller om jag någon gång startat resan?
Inom mig själv finns många trafiklösningar. Länkar hit och länkar dit. Jag är bara en hållplats. Som du är – som jag är. Men, sett från ovan – en stadsplan. Jag vill inte längre säga ”Goddag” – nej, i morgon säger jag (read my lips): No more taxes…
Postat i:Okategoriserat Tagged: aftonbladetblogg, president Bush, usa
