Dagarna med Lillan och hennes Ankare blev precis så fina som jag önskade. Jag hyrde skidutrustning åt henne så hon för första gången i sitt liv fick prova på att åka skidor. Det gick mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppats på. Hon är minst lika duktig som jag som ändå åkt 10 – 15 gånger under de sista två åren. Orädd kastade hon sig ut för backarna och med frenesi klättrade hon uppför dem igen. Tyvärr blev det full storm på natten till deras andra dag och eftersom stormen inte bedarrade förrän sent på kvällen så blev det ingen mer skidtur. Istället blev det mys framför brasan och trevliga pratstunder.
Sista kvällen med alla barnen åt vi på det lokala haket i byn. Det blev en trevlig middag men bäst var ändå bara känslan av att allt funkade så bra. De kvällar Lillan och Ankaret inte var här så kröp Konsultens båda barn upp i min famn medan vi tittade på tv. Det var alltid någon som jag kliade på ryggen, höll om eller pillade i håret. Konsulten tittade på med en tår i ögat. Han sa att han aldrig har sett barnens mamma sitta så med något av barnen och att han riktigt kunde se hur barnen njöt av att få all denna fysiska beröring och uppmärksamhet. Jag var mest glad över att de börjar känna tillit till mig och accepterar mig.
Jag har under de dagar Konsultens barn varit här tagit en mer aktiv roll. När vi är hemma och jag bara besöker dem i deras bostad så säger jag inte så mycket. Visst frågar jag hur dagen varit, hur de mår och om de kan skicka saltet, men det är också allt. Jag har gjort ett medvetet val att inte engagera mig i dem. Men när vi är här på Fjälltoppen så är det svårare att inte göra det så det har hänt att jag ställt krav (typ ”om du plockar ur diskmaskinen så sätter jag på kaffet”) men hållit det på en väldigt låg nivå. Det har visat sig fungera utmärkt.
På nyårsafton överraskade Konsulten mig med att ha bokat hotell på närmsta stad (20 mil bort). Vi åkte dit via ännu längre kringelkroksvägar och på kvällen åt vi en fin middag på det enda öppna stället. Dagen därpå tillbringade han i skidspåren medan jag fotograferade.
I morgon bär det av hemåt igen. Jag trodde vi skulle åka hem på söndag men det visade sig att Konsulten måste fara utrikes redan natten till i övermorgon så det är bara att packa ihop, städa och åka hem med sorg i hjärtat. Jag trivs ju nåt så otroligt bra här på Fjälltoppen. Livet känns så enkelt, så lätt och jag mår helt enkelt skitbra. Hemma väntar ett jobb som jag inte vill ha längre men även två barn som jag älskar över allt annat. Jag längtar efter dem.
