Rubriken är min arbetstitel till denna målning. Den är långt, långt ifrån klar, jag har kanske nått ca halvvägs på ”vandringen”. Det skall till ett landskap i bakgrunden, andra sidan sjön. Det skall till en kraftig djupkänsla, långt mer detaljer och mer ljus/skuggor. Titeln som också är inläggets rubrik, skall läsas med ironins ton, vad pekar allt i kompositionen på…på musen?
Vad hände, hur kom jag på att måla så? Jo, jag började leka med två färger, gult och rött, plötsligt låg där en vattendroppe i starkt ljus och sedan började detta sjölandskap växa fram och det lär växa under ca sex månader till. Nya lager färg, mellanfernissa och därpå nya lager…med mer färg.
Dessa personliga meditationer, reflektioner, mina målningar är, utgår alltid från surrealismens lekfullhet och en psykologisk ton som färgar mig under resan. Mycket av det som händer i mitt liv och runt mig, under bildens skapelse, kommer att tona den. Det framgår inte av ”mobilbilden”, men bara de gröna tonerna är redan några hundra.
En psykologisk orsak till att bilden växt fram, dess rubrik främst, är uppbrottet från en gammal vänskap som börjat tära hårt på min själ, han kallade mig för sin bästa vän, sin broder, men betedde sig endast som om jag var en utfyllnad i hans ensamhet. Jag avslutade vår relation redan för mer än ett år sedan, men en kväll kom han i sällskap av en tredje och grät, full som en Alika. Jag tyckte synd om honom och lovade fortsätta vår ”vänskap”, en vänskap som mest var trist och outvecklande rutin, som ett sen länge dött ”äktenskap”.
Men ni vet, till slut kommer droppen som får bägaren att rinna över och man reser sig och går för gott. Det fanns många tillfällen när ”droppen” föll, hånfulla kommentarer, slag över huvudet när jag inte var intresserad av att ”jaga” de brudar han lite fåfängt och rund under hälen ville ha hem från krogen. Hans eviga och hånfulla avbrott när jag samtalade med ”en tredje”, hans religiösa och primitiva tro, en gång grundlagd i ”Guds barn” (Sekten ”Familjen” i dag).
Jag kan respektera människors behov av att tro på någonting, en rädd själ behöver ett tryggt ankare (även om ankaret är falskt). Men när tron används som uttryck för en upplevd ”överlägsenhet”, när den dräms i huvudet på andra av ett primitivt behov av att på moralistisk grund döma andra, då vill inte jag vara med. För mig är och förblir ”Gud” en karikatyr av människans outvecklade rädda själ och dåliga kultur. Skulle jag måla en ärlig bild av ”Gud” så skulle det bli en fot-/skosula (”Hen” trampar ju mest ner folk med fötter smutsade av mänsklig kultur), med två vattniga bleka ögon, inte vattniga av tårar utan som symptom på irriterade ”torra ögon”, näsan blev en illröd clownnäsa och därtill en valfri huvudbonad (välj beroende på om du är kristen, jude eller muslim!).
Den här före detta ”vännen” (jag skriver inlägget eftersom jag vet att han ofta läser min blogg) har blivit en symbol för allt jag avskyr hos ”män(niskan)”, och det är svårt att stå stolt inför det barnsligaste könet. Det är allmänt svårt att stå stolt i en värld dominerat av ett så primitivt djur, fullt av ”jävligheter”(medvetet felstavat), som byggt en sjuk skuldkapitalism, som ställt 40 procent av alla organismer på utrotningens rand, som våldtar allt i sin väg o.s.v. i en evighet av exempel.
Han är ”god” min ”vän”, en godhet utvecklad under tiden i sekten Familjen, en godhet som till och med fick honom att bryta den stränga sekretess han i sin yrkesroll var bunden av. Men han berättade, återkommande och ofta om de ungdomar ”han” hjälpte, om deras föräldrar och alla sociala problem de hade. Ni vet det säkert, ingenting korrumperar som vänskap och det krävdes en hel del fajt med ångesten innan jag berättade för kommunens personalchef, men jag berättade och han jobbar inte längre som social ”hjälpare”.
En tid innan jag berättade, sökte han upp min äldsta son, överlämnade en jättekartong med verktyg han och en tredje lånat, tillsammans med alla målningar han fått och köpt under ca fyrtio år (likt en sorgsen kvinna som återlämnar kärleksgåvorna!). Det störde mig oerhört att han blandade in mitt barn och jag avråder från fler brev, fler kontaktförsök, du ÄR ett dött ingenting, min ”vän” och skall så förbli i min själ.
Detta inlägg är mitt svar på det brev du skrev innan Jul, där du bad om och krävde respekt. Du får ursäkta, men jag har långt mer respekt för denna vandrare än jag någonsin kan få för dig. Du har alltid hävdat med Bibeln som argument, att djur saknar själ…men vet du, vargen jag länkar till ovan och min hund, har mer själ än du någonsin kan uppnå, de är därtill tillitsfullt helt ärliga under sin livsvandring.
…och nej, ingenting pekar mot Gud, ingenting, och varje individ som hävdar Guds existens, att vi är ”hens” avbilder kommer jag att avfärda som rädd, ointelligent och dum!
