Relationer är viktiga för oss människor. Att ha en vän, att tillhöra en grupp, att vara accepterad. Allt det där hör till området relationer. Relationer är viktiga eftersom vi människor är ett "flockdjur". Vi är skapta för att leva i en flock och därmed ha många relationer.
Jag skrev en intervjubok som heter "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" för ett par år sedan. Hela boken handlar ganska mycket om relationer, eller ska vi säga, det svåra i att få, ha och behålla en relation för människor med npf-svårigheter (autism/aspergers/adhd/add).
Boken kom till efter att jag gjort en undersökning på 300 personer där hälften var föräldrar till barn med npf-diagnoser och den andra hälften var föräldrar till barn utan diagnoser. Barnen var mellan 7 och tjugo år. Jag gjorde 15 påståenden som man fick besvara genom att välja en av fem svarsalternativ. Svaren (som stämmer ganska väl med andra undersökningar) såg ut så här:
1 "Jag har en bra relation till barnets skola, lärare och rektor".
På det påståendet instämde 21% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser helt.
I den andra gruppen, de 150 föräldrarna till barn utan diagnoser, där var det 57% som instämde helt.
2 "Mitt barn har vänner i klassen".
Av föräldrarn till barn med diagnoser höll helt med 26% i det påståendet.
I den andra gruppen höll 78 % av föräldrarna med.
3 "Mitt barn är/har varit mobbad i skolan".
25% av föräldrarna med diagnoser höll helt med på det påståendet.
I den andra gruppen var det7% av föräldrarna som instämde helt.
4 "Mitt barn har vänner som hon/han träffar på fritiden".
22 % av föräldrarna till barn med diagnoser menade att deras barn har vänner på fritiden. Motsvarande siffra för den andra gruppen var 72%.
5 "Mitt barn tränar i en eller flera idrottsföreningar som bedriver lagidrott".
14% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser menade att deras barn tränade med en förening.
45 % av föräldrnarna till barn utan diagnoser instämde helt på det påståendet.
6 "Mitt barn sitter mest framför datorn/tvn på sin fritid".
30% av föräldrarna till barn med npf höll helt med i påståendet.
Motsvarande siffra för den andra gruppen var 6%.
7 "Min familj har många vänner".
17% av föräldrarna till barn med diagnoser höll helt med i påståendet.
58% av föräldrarna i den andra gruppen höll med i påståendet.
8 "Familjen har en bra relation till släktingar"
35% av föräldrarna till barn med diagnoser menade att de har en bra relation till sina släktingar.
73% i den andra gruppen tycker att de har en bra relation till sina släktingar.
Övriga frågor/påståenden tar egentligen inte upp ämnet relationer så de frågorna lämnar jag till en annan gång här på bloggen.
Sifforna visar det som många barn, ungdomar och vuxna med diagnoser eller med familjemedlemmar som har en eller flera diagnoser upplever, även om inte alla gör det. Man är oftare ensam. Man har mer sällan vänner. Man tillhör inte alltid en grupp. Man är inte alltid accpeterad. Man har svårt att få relationer att fungera/bli accepterad etc, etc.
Men det fina i kråksången är att de här siffrorna kommer att bli jämnare. Ju mer information och förståelse vi får i samhället kring de här frågorna, desto lättare kommer det att bli. Det gäller bara att vi bloggande "npf-mammor" fortsätter att sprida vår information ihop med alla andra som jobbar för mer förståelse kring de här frågorna!
Jag skrev en intervjubok som heter "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" för ett par år sedan. Hela boken handlar ganska mycket om relationer, eller ska vi säga, det svåra i att få, ha och behålla en relation för människor med npf-svårigheter (autism/aspergers/adhd/add).
 |
| Bilden kommer från framsidan på "Man dör inte, men man blir en knäckt människa". Den symboliserar att man kan bli knäckt av livet (som trädet blivit), men ändå uppleva massor av fantastiskt, eller kanske just därför uppleva massor av fantastiska saker. Solen symboliserar hoppet... |
Boken kom till efter att jag gjort en undersökning på 300 personer där hälften var föräldrar till barn med npf-diagnoser och den andra hälften var föräldrar till barn utan diagnoser. Barnen var mellan 7 och tjugo år. Jag gjorde 15 påståenden som man fick besvara genom att välja en av fem svarsalternativ. Svaren (som stämmer ganska väl med andra undersökningar) såg ut så här:
1 "Jag har en bra relation till barnets skola, lärare och rektor".
På det påståendet instämde 21% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser helt.
I den andra gruppen, de 150 föräldrarna till barn utan diagnoser, där var det 57% som instämde helt.
2 "Mitt barn har vänner i klassen".
Av föräldrarn till barn med diagnoser höll helt med 26% i det påståendet.
I den andra gruppen höll 78 % av föräldrarna med.
3 "Mitt barn är/har varit mobbad i skolan".
25% av föräldrarna med diagnoser höll helt med på det påståendet.
I den andra gruppen var det7% av föräldrarna som instämde helt.
4 "Mitt barn har vänner som hon/han träffar på fritiden".
22 % av föräldrarna till barn med diagnoser menade att deras barn har vänner på fritiden. Motsvarande siffra för den andra gruppen var 72%.
5 "Mitt barn tränar i en eller flera idrottsföreningar som bedriver lagidrott".
14% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser menade att deras barn tränade med en förening.
45 % av föräldrnarna till barn utan diagnoser instämde helt på det påståendet.
6 "Mitt barn sitter mest framför datorn/tvn på sin fritid".
30% av föräldrarna till barn med npf höll helt med i påståendet.
Motsvarande siffra för den andra gruppen var 6%.
7 "Min familj har många vänner".
17% av föräldrarna till barn med diagnoser höll helt med i påståendet.
58% av föräldrarna i den andra gruppen höll med i påståendet.
8 "Familjen har en bra relation till släktingar"
35% av föräldrarna till barn med diagnoser menade att de har en bra relation till sina släktingar.
73% i den andra gruppen tycker att de har en bra relation till sina släktingar.
Övriga frågor/påståenden tar egentligen inte upp ämnet relationer så de frågorna lämnar jag till en annan gång här på bloggen.
Sifforna visar det som många barn, ungdomar och vuxna med diagnoser eller med familjemedlemmar som har en eller flera diagnoser upplever, även om inte alla gör det. Man är oftare ensam. Man har mer sällan vänner. Man tillhör inte alltid en grupp. Man är inte alltid accpeterad. Man har svårt att få relationer att fungera/bli accepterad etc, etc.
Men det fina i kråksången är att de här siffrorna kommer att bli jämnare. Ju mer information och förståelse vi får i samhället kring de här frågorna, desto lättare kommer det att bli. Det gäller bara att vi bloggande "npf-mammor" fortsätter att sprida vår information ihop med alla andra som jobbar för mer förståelse kring de här frågorna!