Sitter och gruvar mej för något jag egentligen borde se fram emot. En resa utomlands med mina närmaste. Jag har sett fram emot det och tyckt att det varit en väldigt bra idé. Ända tills idag. Fick ett telefonsamtal där de berättade hur de tänkt sej de hela. Jag är inte med i planeringen, jag har nog med att få mej själv att åka iväg. När det finns andra som tycker sånt är roligt kan de få göra det. Men det har sin baksida. De hade kommit fram till att låta det vara så öppet som möjligt. Förutom mej och kärleken är de äventyrare hela bunten. De är vana att resa och gör det så ofta de kan. De har varit bland cykloper i thailand, förgiftade på asiatiska bussar, gått till samma kyrka som schwartzenegger, levt lyxliv i brasilien, skidsemestrat i alperna, gått igenom isen på fjället, jobbat på café i australien, hållt i breakdance på nya zeeland, tagit hand om döende barn i tanzania.. Listan kan göras hur lång som helst. Så kommer jag och kärleken som har svårt att ta oss 6 mil för att vi inte kan komma därifrån när vi vill utan bil.. Hur har vi blivit så olika? Nu vill de iaf att vi ska resa iväg utan hembiljett. Det för att vi, om vi har det väldigt, ska kunna njuta lite till. Likaså vill de inte boka boende mer än högst två nätter. Vi ska ju ut på äventyr och vill kunna stanna där det känns bäst. Det låter bra men ändå stiger paniken i mej. Tänk om jag inte kommer hem! Tänk om jag mår dåligt och då inte ens kan tänka tanken att det bara varar till exempel söndag. Hur ska jag fixa därifrån med barn, hund och djurvakt? Likaså boende, vart ska jag göra av mej? Om jag får ångest och vill gömma mej, vart ska jag ta vägen då? Det är liksom inte ett läge att börja fixa just då.. Vad händer om jag får magsjuka, ska jag gå runt bland folk då tills nåt dyker upp eller de äventyrat färdigt? Att jag i sånt läge skulle gå runt och kolla upp vilka ställen som finns och om de har lediga rum finns inte. Jag skulle bryta ihop och få panik. Jag tycker att tanken på att vi inte har all inclusive är tillräckligt jobbig. Söka maten när man behöver den. Inte kunna äta där man är och inte kunna laga själv.. De blev besvikna på mej. Inte ska jag väl vara så negativ att jag tror att jag kommer gå omkring och må dåligt! Nej, såklart inte, men jag vet hur orolig jag blir av resande och hur jag fungerar när jag kombinerar oro med att inget veta. Härmed kan jag börja titulera mej the party pooper.
