— Så då vet du hur man bäckmetar då, hör jag.
— Jodå. Det var så jag började fiska i åarna. Det var något annat än att sitta och slöa bakom flötet vid Mälaren. En kväll smög vi oss ända ner till det gamla sågverksskjulet. Det låg i nedre änden av en tjärn, vilken fungerade som damm och upplagsplats för sågtimret. Tre byalag delade på anläggningen. Man flottade virket på åarna eller körde fram det med hästar på vintern. Stockarna lagrades sen i dammen, medan byborna väntade på att det skulle bli deras tur att få såga.
— Måste ha varit ett oerhört slit för att få ihop virket till några buntar bräder!
— Säkert men det var ju så förr. Det man inte kunde utföra med hjälp av häst eller handkraft, det gick inte att få till. Ville man få något gjort, var det bara att ta i. Det fanns ingen där uppe som ansåg sig förmögen nog till att köpa hem dyrt snickarvirke från de stora sågverken enbart till att ha för vardagsbehov. Det betraktades närmast som urbota dumt att betala för sånt man kunde tillverka själv, eftersom man såväl hade del i sågen, som ägde skog samt kunde skaffa fram lämplig råvara på egen hand. Eget arbete var det ingen som räknade på, likaså såg man bort från det faktumet att kvaliteten som regel var ytterst ojämn på bondsågarnas produkter.
— Jo, själv är bästa dräng men var det inte tur i så fall att bönderna hade tillgång till sågverket? Tänk om de varit tvungna att handsåga plankorna, när de inte hade råd att köpa riktigt byggvirke. Det hade tagit mycket tid, det.
— Jo, säkert men de hade nog lagt ner den mödan på sina bräder i alla fall och låtit det ta den tid det tog! Sten försökte sig på kaffet igen. Det gick bättre den här gången. — I början var nog allt väl men under trettiotalet hade det blivit litet si och så med verksamheten. Sågen och taket behövde en större reparation men man var inte ense om hur den skulle betalas och under tiden förföll byggnaden.
— Så bönderna hade blivit osams.
— Nej, det vet jag inte men trettiotalet var ju inget under av god ekonomi för någon och man hade kanske svårt att komma till skott. På grund av kriget blev inget gjort alls och lutningen på det primitiva skjulets rangliga väggar började anta rent fallfärdiga proportioner. Efter kriget revs rucklet. Åter försvann en munfull ur kåsan tillsammans med några kakor. Sten fortsatte. — Det hade börjat stiga dimma över markerna och den taniga figuren, som rörde sig långsamt och en smula ryckigt i skuggorna runt skjulet verkade streckgubbeaktig, ungefär som ett klätt skelett, ja nästan spöklik, allt efter hur han kom att döljas av slöjorna. Vi stannade andlösa bakom ett buskage och stirrade ömsom på skepnaden, ömsom på varandra. Så vacklade han till och försvann ur vår åsyn. En lång svordomsramsa spreds över vattnet samtidigt som mannen kom på fötter igen. — Äh! sa Tore. — Det är Såg-Pelle! Han är litet konstig ibland. Tore pekade mot huvet. — Han bor för sig själv nu för tiden i ett skogstorp på hitsidan om grannbyn. Förr såg hans föräldrar till honom och då var han hantlangare på sågen, fast numera går han halvfull och sysslolös och skäller på allt folk han ser. Fattigvården lär visst ha hand om honom. Det sägs att han har sin brännvinsapparat här i närheten. Vi går fram och pratar med gubben! Har vi tur så kanske han bjuder, fast fan vet om man vill ha av hans sörja.
— Det vågade ni?
— Javisst! Varför skulle vi inte det? Vi var ju två och antagligen också kvickare. … Såg-Pelle mötte oss med misstro. Han var tydligen van att bli hunsad av traktens glopar och föredrog att själv gå till anfall först. Jag tror mig aldrig tidigare ha fått en sån utskällning som den vi bestods med den gången. Tore bara skrattade och skämtade bort hans utbrott genom att säga att vi inte tänkt jävlas med honom och att vi heller aldrig tidigare gjort det, så han behövde inte vara orolig. Men det var han ändå! Han hade gjort sig illa och ansåg sig vara nödsakad att omedelbart få bli bandagerad för att inte blöda ihjäl. Vi hjälpte honom att linda om den lilla skråman i handflatan med hans allt annat än rena snusnäsduk och betraktades sedan som goda jämlikar.
— Gratulerar!
Sten skrattade. — Jo du! Stundom har man allt varit upphöjd! Precis när vi var klara hördes ett våldsamt plask från sjön. Såg-Pelle for upp och gestikulerade häftigt.
Stens händer for yvigt omkring för att ytterligare dramatisera berättelsen medan han fortsatte.— Där är han igen, den förbannade trollöringen! Varje kväll är den fan där ute men han går inte att fånga. Inte den jäveln, inte! Det är han för slug för. Jag har försökt men det gick inte. Det går aldrig, säger jag! Aldrig i helvete! Den gamle sågverksarbetaren viftade upprört med händerna ut över dammen och fortsatte att förklara omöjligheten i fångstföretaget för oss. — Det går inte för han är så satans trollkunnig, den fan! Just det! Trollkunnig och slug är han! Prova själva får ni se om ni inte tror mig! Ni kommer inte att få den jäkeln! Var glada om ni får behålla livet! Åt helvete med den skitstöveln! Fy fan! Tvi! Mannen spottade en skur förbrukat snus mot vakringarna ute på dammen, strök sig med handens avigsida om den sedan länge orakade käften, fick fram en flat plåtflaska ur sin slitna svarta kavaj, vickade ur korken, höjde pluntan mot vattnet, förde den mot sitt magra, knotiga, skäggspretiga ansikte, trädde in den i sin insjunkna tandlösa trut, tog en rejäl klunk, korkade igen flaskan och stoppade tillbaka den i kavajfickan igen. Allt detta skedde med blicken riktad ut över vattnet. Så stod han tyst en stund och liksom lyssnade utåt sjön. Sen nickade han, som om han uppfattat ett meddelande och vände han sig mot oss. Genom att visa oss ett belåtet grin, försökte han få oss att tro att spriten smakade gott.