Taking off

”Systrar. Jag måste gå nu. Jag har varit med om alldeles för många omorganisationer, ihopslagningar och besparingar. Jag har haft alldeles för många elever, studenter, kandidater och nya kollegor. Jag vill inte längre åka hem från jobbet och känna mig som en dålig sjuksköterska. Jag vill inte ansvara för andra människors liv utan att få rimlig tid till det. Och jag vill inte mixtra med potenta läkemedel och millimetersräkningar som inte får bli fel utan att få lön för mitt (viktiga?) jobb. Jag vill inte stressa mer. Vill inte känna att golvet i omklädningsrummet gungar. Vill inte känna sticket i bröstet. Flimret för ögonen.” /Syster Frida

Det fanns en tid när samhället satsade på sjukvården. Verksamheten försågs med allt mer resurser, allt mer personal, allt mer tillgänglig vård, allt högre kompetens och allt högre kvalitet.

Man sköt till de pengar som behövdes. Man satte en ära i att göra vården bättre från det ena året till det andra. Och det fick kosta. Ingen ifrågasatte det. Vi skröt med att vi hade den bästa sjukvården i världen, vilket kanske var en sanning med modifikation, Men vi var stolta över vår sjukvård. Vi var stolta.

Sen kom ju Milton Friedman med sina idéer om hur de fria marknadskrafterna skulle få styra. Som av kapitalisterna ”internationellt erkänd” nationalekonom reste han under världen runt i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet för att argumentera för en marknadsorienterad ekonomisk politik.

Ivriga lyssnare var bland annat Barry Goldwater, Richard Nixon och Ronald Rreagan, som gjorde honom till sina rådgivare. Han  påverkade även Margaret Thatcher i Storbritannien, Brian Mulroney i Kanada samt Roger Douglas som var finansminister i Nya Zeeland. Estlands tidigare premiärminister Mart Laar hänvisade till hans bok Free to Choose då han genomförde avsocialiseringsreformer, såsom bland annat införandet av platt skatt.

Jugoslavien, Sovjetunionen och Kina lyssnade också på honom, liksom Chiles  Augusto Pinochet.

Han fick också Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976.

Hans ekonomiska teorier var som ljuv musik i örat på storfinansen! Och våra politiker förundrades och imponerades och bugade och bockade för kapitalets överstepräst och våra socialdemokrater började genast att offra både sjukvård och välfärd. Nu är det Alliansen som forsätter nedskärningarna av den offentliga välfärden. Så det är inte så konstigt att Socialdemokraterna inte knorrar. Vad ska de säga? Ska de klandra Alliansen och få till svar: ”Det var ni som började! Vi bara fortsätter samma politik som ni slog in på så fort ni hörde talas om den store judiske gurun från University of Chicago!”

Nu är vi där sedan länge. Sjukvårdens budget räcker inte till, men den blir mindre för vart år ändå.

”Under mina år inom vården har jag bara sett försämringar. Det har hela tiden naggats i kanten. Tagits bort lite här och lite där för att slutligen bli något futtigt som jag inte kan stå för. Jag känner inte längre att jag kan stå för min roll. Jag känner mig inte stolt över att vara sjuksköterska. Snarare skäms jag inför patienterna, att jag knappt visat mig på salen eller att jag knappt vet något om den anhöriges mamma. Jag har inte något stort kontrollbehov men känner ändå att den vård jag och mina kollegor bedriver ofta är patientosäker.”

Det skriver syster Frida.

Det är inget smickrande betyg för sjukvården. Det är heller inget smickrande betyg för Socialdemokratin, men Sveriges Riksbank är nöjd för den är ju verktyg åt storfinansen. Och Alliansen är nöjd. Den är ju storfinansens röst. Men  vårdpersonalen och patienterna är inte nöjda. Inte heller den del av svenska folket som inte enbart glor på TVs hjärndöda underhållning, amerikanska hollywoodprodukter och fotboll under all sin lediga tid.