”Fråga din pappa” säger jag när Dottern ringer och frågar om hon får äta hos Blyga. I vanliga fall tar jag såna beslut själv men just den dagen visste jag att han planerat nåt extra gott och haft just Dottern i åtanke.
”Ameeeh! Måste jag!? Han är så SUR jämt på mig. Han kommer säga nej bara för att säga nej, ju!”
Hon har en poäng, den lilla. Han har varit väldigt kritisk på sistone mot henne. Häromdan kom han hem och gick till attack direkt. Inte så mycket som ”Hej! Kul att se dig!” trots att hon sovit hos Blyga den natten. Det var nån yta som var otorkad i köket. Vi kan säga att det inte är första gången hon får ett sådant ”välkomnande” av honom..
Att hon gjort allt det andra såg han inte. Inte heller att hon hade hjälpt mig plocka ner allt julpynt och alla jul-ljusen såg han.
Som tur var var han förnuftig och sa ja när hon ringde. Jag pratade med honom när han hämtade mig och bad honom spänna av lite med henne. Han protesterade förstås ”Hon si och så och sköter inte sopning och blablabla.”. ”Hörru” sa jag ”hon är 15 år. Hon SKA inte lyda allt. Klart hon ska göra sina plikter i hemmet som alla andra men hon SKA inte lyda. När en smula ovilja mot att diska eller sopa golvet är det värsta hon gör så ska du vara MYCKET tacksam att hon inte t.ex. tjuvröker, smygdricker, ljuger om var hon är eller hänger ute med mindre lämpliga kompisar istället. Hon är en MYCKET rejäl och MYCKET skötsam och fin tjej som sköter sig väldigt bra, glad, trevlig, omtänksam, har höjt sina betyg till en nivå där hon snart kan välja vilket gymnasium hon vill i hela landet. Trots att de skrattar och flamsar och du alltid tror att de inte gör det de ska: de gör visst det de ska vilket ju syns på betygen! De råkar bara ha hittat ett sätt att ha skitkul på samma gång. Hon kommer i tid och håller det hon lovar (om det inte inbegriper diskning eller sopning, då, haha). Så snälla du, count your blessings och var tacksam för vilken otroligt fin tjej vi har och hur otroligt lite ”besvär” vi har med henne.” Vi kan väl tillägga här att när Maken var i hennes ålder hade han redan rökt i två år, druckit alkohol i minst ett år och skolkade ganska friskt (även om han hade topp-betyg).
Och så berättade jag att hon inte velat ringa honom för att hon var rädd att han skulle bli sur. Det är ju det sista han vill så jag såg att han blev lite tagen av det. Han vill ju att de alltid ska känna att de ALLTID kan ringa honom men då får man baske mig bete sig så också, eller hur? 
Missförstå mig rätt här. Jag viker inte en tum på vad som ska göras. Jag kräver också att tider ska hållas och att hushållsplikterna ska skötas så att vi har ett hyggligt städat hem men det finns ju olika sätt att göra det på eller hur? Jag påminner lite diskret om att ditten eller datten är ogjort och tjoff (för det mesta) fixar de det bums. Det faller mig inte in att börja samtalet med ”Du har förstås inte gjort blablabla!” För hur odiskad disken än är – och tro mig, den kan vara jätteodiskad.. – så är jag alltid först och främst löjligt glad att träffa dem. Varje dag. Jag utgår också från att de är precis som vi: tycker annat är roliga och ibland glömmer man bort sånt man ska göra. 
