Sten log sitt illfundigaste leende. — Och då svor du en lång och hemsk harang, kan jag tro.
— Sånt hjälper inte. Är man på det humöret har man ingenting att hämta i en fjällbäck! Men det är gott att veta att det fortfarande finns något anständigt kvar efter en också.
— Nej, man ska nöja sig med det lilla. Bäckarna är känsliga för överuttag.
— Jo. Var en björk och en gran som i skön förening fångade in linan, då jag försökte pendla ut agnet genom en liten lucka i vegetationen. Såg virveln och plogen i vattnet när han gav sig av.
— Snopet va!
— Visst, men sånt är bäckmetet! Det kräver full koncentration hela tiden. Hade jag kunnat komma närmare, hade jag nog kunnat hantera situationen på ett annat sätt men marken var för mjuk och sank och jag chansade på att jag skulle lyckas få igenom betet. Men resultatet blev en panikslagen fisk och en fiskare med tilltrasslade bekymmer. Linan satt fast i ett träd och fötterna var på väg att sjunka ned och fastna i torven.
— Jaa du! Du hade det inte lätt! Stens skadeglada leende saknade alla former av medlidande.
— Men vem har sagt att det ska vara lätt? En lagom mängd svårigheter att bemästra, gör det hela mera intressant, eller hur? Det kryddar tillvaron, var det inte så, du sa?
— Just så! Det kan jag hålla med om. Men kryddor ska hanteras med viss måttfullhet. För mycket kan bränna på tungan. Sten försökte kväva sina hostningar bakom näven.
— Så livet ska helst vara problemfritt och rättframt, menar du?
— I stort sett. Så kan man själv komplicera det efter behag. Det är faktiskt problemet att hitta den rätta distansen som gör flugfisket så svårt. Att ta sig fram så man kommer inom kasthåll om inte fisken vill simma in mot stranden, menar jag. Ibland måste till och med nattmörkret ha lagt sig, innan de stora vågar lämna det skyddande djupvattnet. Och det gör inte saken enklare för då har vi bristen på ljus och sikt att bemästra också samtidigt som riskerna för att drulla omkull ökar.
— Så är det för metare också. Med våra lätta grejor, når vi inte hur långt ut som helst heller. … För såväl oss som er flugfiskare gäller så vitt jag kan begripa, att den som förstår att uppträda diskret och hålla en tålmodig och låg profil, lyckas bättre än den som beter sig som om det gällde att visa upp sig på dansbanan. Den senare lär inte tråda någon dans med skygga öringflickor med röda fräknar på sidorna.
— Stämmer det också!
— Så det krävs att man kan hålla sig lugn när man upptäckt ett svåråtkomligt ställe, som med all trolighet härbärgerar en fin fisk. Och är det nu trångt bland buskarna, får man allt hålla tungan rätt i mun. Då tarvas det att man tar en sig rejäl tankepaus för att räkna ut hur man ska lösa det problemet. Man brukar inte få ett extra försök. Hur många fiskar har du tappat för att linan fastnat i något hinder?
— Många!
— Samma här! Många, många, många. Fast några har jag lyckats lura en kvart senare när de lugnat sig och återkommit. Men jag tycker att jag vunnit ytterligare något på min krok, nämligen mindre stress. Nu kan jag ta det lugnt när fisken nappar. Jag vet att kroken kommer att fästa där den ska. Och sen är det bara att vänta till fisken jobbat sig trött. Då får man också den tid man behöver för att se efter hur man ska lotsa in fångsten på bästa sätt i håven.
— Jag brukar se ut landningsplatsen i förväg om jag jag tror det kan bli en komplicerad håvning. Det kan ju vara bra att ha förberett en sån detalj, så man inte drabbas av panik innan man fått fångsten på land. Risken finns ju att man drullar i samtidigt som fångsten är på väg att glida in i håvnätet.
— Ja, ju lugnare man kan få det, dess behagligare fiske och säkerheten ska man aldrig tumma på. Går det inte att komma till på ett säkert sätt, går det inte att fiska.
Sten drack av sitt kaffe och kunde inte svara omedelbart. — Jovisst, ju mindre stressad man blir, dess bättre men någon spänning ska det väl ändå vara i fisket? Jodå, nog lägger man allt ut en fluga i alla fall om platsen ser lovande ut. Kommer det en öring så blir det nog nån råd med att dra upp den.
— Har du smugit på en gungande myr någon gång?
— Visst. Det gör man väl mest varje gång man fiskar.
— Blir det vågor på vattnet, när du traskar runt i torven?
— Nej, för tusan! Klampar man fram på det viset har man skrämt bort fiskarna för evärdliga tider. Håller man på så kan man lika gärna gå hem.
— Där ligger spänningen. Där har du själva kärnan i hela fisket. Skall jag lyckas med det jag tänkt mig? Ska jag klara att smyga mig framåt så omärkligt att jag inte skrämmer fiskarna. Det är det som är det nervpirrande. Men det kräver sin man att försiktigt presentera betet så naturligt som möjligt också. Att bemästra den svårigheten har också sin tjusning. Hur stora fiskarna som hugger är, vet man inte förrän man fått upp dem och den ovissheten är också spännande.
— Är det inte själva kampen som är det centrala?
— Att fiska för att få besegra så många fiskar som möjligt och släppa tillbaka dem med sår i munnen, är inte vad jag trivs med.
— Nähej? Hur vill du ha det då? Stora travar med dödad fisk?
— Nej nej! Jag vill ha ett par fina fiskar till maten. När de är tagna ska fisket avbrytas anser jag. Fortsatt fiske blir ju mest att plåga andra levande varelser för sitt eget nöjes skull, enligt mitt sätt att se.
— Jo, men det kan ju bli en väldigt kort fisketur det!
— Man måste kanske se alltihop på ett mera övergripande vis. Fiska är väl inte bara den korta tiden, när man befinner sig vid vattnet och håller sina redskap i händerna. Det omfattar väl hela proceduren med alla förväntningar och förberedelser också?
— Visst, men det är ju när fisken sitter på kroken, som det verkligen är frågan om fiske på riktigt. Det andra är ju litet mera som torrsim, så att säga.
— Jo, men precis lika viktigt! Men man kan ju försöka göra en konst av alla knepen som fångar dem i stället. Om man enbart riktar in sig på optimal effektivitet och maximal fångst, tror jag att man missar något väsentligt på vägen.
— Jo, men fiskekorgen fylls snabbt i alla fall och det är kul!
— Och fiskbestånden töms och det är inte kul! Vill du verkligen härja som en lysten mink i dina fiskevatten?
— Nej, det eftermälet vill jag inte få. Tror nog att det skulle vara trevligare att få bli ihågkommen som en som förstod att njuta av det lilla.
— Jag vill nog, precis som du, mena att njutningen i att till slut fånga sin fisk, börjar redan i alla förhandsåtgärderna och de kan ju vara årslånga. Har man väl fått sin matfisk stoppad i väskan, så är ju målet nått och allting över. … Nej, det gäller att dra ut på alla aktiviteter så länge som möjligt och successivt bygga upp förväntningarna och spänningen under tiden. Att fiska är en livsstil. Det ska vara som en lång älskog, där det slutgiltiga nappet med den efterföljande ovissa kampen blir den förlösande kulminationen.
— Men ibland går det inte att hålla sig, var det inte det du sa nyss?
— Ofta är man mera människa än man vill erkänna, ja, och ibland är all den givna fägringen bara för lockande för att man ska klara att motstå alla frestelser hon erbjuder en! Ska väl du känna till?
Sten suckade. — Det ska gudarna veta! Men jag tycker nog att det inte är riktigt samma sak ändå.
— Nej, det har jag inte sagt men passionen i fisket kan växa fram på ett likartat sätt. Den kan ju faktiskt ta överhanden och bli en ren lidelse eller hur?
— Jo, visst kan det vara svårt att lägga band på sina begär. Har man grejor, som det är ett nöje att få hantera, så blir det ju svårare att lägga av för den dan.
— Fiska med hopplösa grejor, som hela tiden motarbetar en är däremot enbart stressande. Flugfiskeutrustningen tyckte jag var motvalls mest hela tiden.
— Spöet kände nog att du hade för vana att hålla bonniga kastspön och dyngmask i nävarna. Det kanske kände sig besudlat och blev förnärmat av det.
— Menar du att ett spö skulle bry sig?
— Fina flugspön har en känslig själ!
— Flugspön skulle ha en känslig själ! Gosse, nu är jag övertygad! Aldrig mera flugfiske för mig! Aldrig! Finns saker jag inte vill bli!
Sten fnissade roat.
