Hur mycket av beteende är ärvt och hur mycket är inlärt? Blir man som man umgås eller är man som sig själv?
Självklart påverkas man av dom man umgås med men jag tror att mycket av temperamentet är arvet från föräldrarna. Åtminstone i mitt fall.
Från ca 2 års ålder, växte jag upp i en klassisk svensk fosterfamilj som var noga med att ”begränsa sina känslor”. Under 16års tid,såg jag min fostermamma gråta 2gånger och gräl mellan min fosterpappa och fostermamma var också mycket sällsynt. Under denna lugna uppväxt, träffade jag mina beologiska föräldrar bara en gång och det var på min 15års dag.
Trots min svenska uppfostran, hade jag ett klassiskt ”italienskt temperament” och hade under hela uppväxten ett dramatiskt humör. Var jag glad,hördes det och var jag arg,hördes det. Jag var inte alls lika lugn och sansad i mitt humör som mina fosterföräldrar och hade aldrig problem med visa tårar eller ilska. Ibland undrade jag vart jag fått mitt temperament ifrån ty av mina fosterföräldrar lärde jag mig inte detta dramatiska beteende…..Jag var den lilla byns drama queen.
Men en sak hade jag och min fosterpappa gemensamt och detta var våran otroliga envishet. När jag var tonåring, kunde jag och min fosterpappa ha långa maraton bråk ända in på nattens småtimmar ty vi båda var envist övertygade om att ”jag har rätt och du har fel”.
Eftersom jag växte upp hos mina svenska fosterföräldrar, kände jag dom lika bra som barn känner sina föräldrar men jag var inte det minsta lik dom i mitt temperament. Men när jag började få bättre kontakt med mina beologiska föräldrar, kände jag en helt annan koppling och kände igen mig mer hos dessa främlingar än mina fosterföräldrar.
Jag har ärvt min pappas sarkastiska humor och bus tendenser och min mammas högljudda temperament. Ibland undrar jag hur det skulle blivit om jag hade växt upp med mina föräldrar så som min syster gjorde. Jag ser framför mig alla spratt och kemiska experiment min pappa och jag kanske skulle gjort samt dagliga högljudda humör grejer mellan mig och min mamma. Till skillnad från min syster, är jag mycket vild i mitt humör precis som min mamma, på både gott och ont. Min pappa har berättat hur jobbigt dom hade det under 80-talet och 90-talet där dom behövde flytta till den ena lägenheten efter den andra efter att ha varit vana vid att bo i hus , där dom kunde skrika,smälla i dörrar och föra oväsen hur mycket dom kände behov av utan att för den skull störa grannar. Tänk då om jag,drama queen nummer 2 också hade bott hos dom…..
Jag har ju lärt mig vara mer acceptabel sosialt sedan jag lärde mig vara mer som folk bland folk under folkhögskolan men jag är ju ändå jag med ett temperament som märks,synnerhet här i lugna sverige…
Man lär sig hur man skall vara och man påverkas av sitt sällskap men det mesta av temperamentet är nog ärvt misstänker jag. Åtminstone i mitt fall….
