— Vad var det för märklig fisk, som fick honom att bete sig så?
— Jag tror Såg-Pelle hade något slags hatkärleksförhållande till den. Kanske någon slags besatthet, vad vet jag? Folk kan ju få för sig nästan vad som helst egentligen. Jag tyckte, jag alldeles nyss hörde någon, som nästa år ville återse en viss öring, som just av honom blivit utnämnd till härskare över en liten å. Är inte det något av samma galenskap?
Här kände jag mig avslöjad men jag tyckte att jag i all enkelhet kunde påminna honom om något, han själv nyligen påstått. — Jodå. … Och flugspön lär har känsliga själar, det har jag hört! Fiske och fiskar gör folk galna!
— Så, sant som det är sagt men det är en härlig galenskap, tycker du inte?
Jag anlade en inåtvänd min, som för att antyda att jag ägde en djupare insikt i problemet än allmänheten i stort och nickade med full inlevelse. — Den galne märker sällan hur det är ställt. Det är väl alla andra som klagar.
— Jo, ensam frisk i en sjuk värld! Såg-Pelle blev alldeles vild var gång han såg fisken böka om i ytan och ständigt återkom han till hur han förgäves försökt fånga den. — Jag lade några gamla nät där ute. Öringjäkeln snodde runt med allihopa till en enda jävla härva och satte fast dem i det där förbannade sjunktimret så jag höll på att välta båtfan, när jag skulle försöka få loss skiten. Har ni hört en sån förbannade karibel, va!? Och då gick han upp och skrattade åt mig, så ända in i helvete! Han hade tänder! Visst! Han hade käftfan full med björntänder! Fy satan, vad han skrattade åt mig! Precis som om jag skulle vara någon slags jävla pajas! Det ekade som fan uppåt åsen av det! Vi pojkar såg häpna på varandra. Såg-Pelle hade sett syner! En skrattande öring med björntänder! Hans hemmagjorda sågverksdricka var nog inte det bästa för kroppen alla dagar även om han gillade smaken. På stående fot beslutade vi oss för att tacka nej, ifall han ville ge oss en sup för vår sjukvårdsinsats.
— Var kanske lika bra det! Hälsan ska man vara rädd om. Sånt där brukar inte vara bra att få i sig!
— Hembakt smakar oftast bättre än köpt men sällan hembryggt och hembränt duger bara till det sånt är avsett till, nämligen att bli full och tokig på. Såg-Pelle var redan galen nog för att kolka i sig vad som helst för att än en gång få bli oregerligt berusad, det är jag övertygad om!
— Nej, vad man än kan tänkas kunna konservera i sprit men förstånd går inte!
Sten skrattade åt min kommentar men drack med välbehag av sitt alkoholbemängda kaffe, innan han åter tog upp sin anekdot. — Den förvirrade mannen fortsatte att med yvighet i gesterna utlåta sig om sin skräckupplevelse. — Satan, vad jag fick bråttom därifrån! Nätjävlarna fick bli kvar. Det är tre år sen nu, så de har väl ruttnat men dom rör jag tamejfan aldrig mer. Aldrig i helvete! Då kan jag lika gärna gå och dränka mig med en gång! Han har trollat med dom! Det är lika sant det som amen i kyrkan! Jävlar anamma! Den där sorten ska man hålla sig borta från! Skål på dig där ute, din jävla trollgubbe! Mannen gav oss en blick, som tydligt visade att han inte skulle tolerera några motsägelser, innan han vände sig ut över vattnet för att beordra öringen att dra åt helvetet med sina trollkonster. Sen svalde han ytterligare en skvätt till fiskens ära. Så ock gjorde Sten och även han tycktes gilla sin dryck. Med blicken följde han mitt minspel för att se om jag var med i berättelsen.
— Försökte ni få den? frågade jag.
— Klart vi gjorde, så ofta vi hade tid! Det var nog det enda vi tänkte på men han gick för långt ut. Vi kunde inte nå fram till honom med våra metspön och att lägga nät skulle inte gå på grund av risken att de skulle fastna i sjunktimret. Vi till och med tjuvlånade en båt och rodde ut för att pröva men det var lönlöst. Öringen höll sig undan från oss. Alltid! Och praktiskt taget varje kväll kom Såg-Pelle vinglandes. Han var inte så litet knepig, det måste tillstås. För var och varannan sup skålade han med fisken och till resten domderade han över den. Jag undrar om han hade något annat än trollöringen och brännvin i skallen.
— Såg ni den?
— Nej, men höga stänk och en och annan virvel i vattnet och de var som de värsta årtag.
— Oj! Det var ingen liten firre, det! Ett möte med en sån skulle man nog gärna vilja vara med om!
Sten nickade allvarligt och gjorde slut på sitt kaffe och pepparkakorna, sen fyllde han kåsan ytterligare en gång. Regnet hade upphört helt och solen, som sjunkit ned i höjd med molntäcket, spred nu ett rödtonat sken över tallstammarna på andra sidan ån. Fåglarna sjöng sina kvällskonserter och vinden hade lagt sig. Idyllen var lika påtaglig som bedräglig. När man satt inne i kaminvärmen och såg ut över de lätta ångorna från sankmarken närmast vattnet och träden upp efter åsen där bakom, så kunde man uppfatta det som en ljummen sommarkväll efter regn. Men man skulle inte låta lura sig. Här hade björklöven nyligen slagit ut och nätterna med nattfrost var inte förbi. Det var sol ute än så länge men temperaturen var fallande