Storan har varit i Hemstaden sen dagarna före jul. Hon har antingen varit hos sin pappa Volvo och hans sambo eller hos hennes senaste ligg, en man i min ålder. (Ja, jag vet! Men vad fan kan jag göra, hon är ju vuxen, myndig och kåt. Hon vet väldigt väl vad både jag och hennes omgivning tycker men vad spelar det för roll.)
I förrgår fick jag ett mess från henne där hon skriver att hon och Volvo varit till det stora bostadsbolaget och kollat om hon har en chans att få en lägenhet där och jodå, trots att hon bara lever på bidrag så kan hon få det. Så antingen flyttar hon till eget eller så har Volvo uttryckt en önskan om att hon ska bo hos honom. ”Kul!”, skrev hon.
Kul? Jag vet inte det, jag.
Jag är visserligen den första som hoppar jämfota av glädje om hon kommer iväg hemifrån. Hon har bott hemma på övertid i minst fyra år eftersom hon inte haft fast inkomst. Men det är just det där med fast inkomst som är problemet. Ungdomsarbetslösheten är skyhög i Hemstaden och många ungdomar lever på soc – något som är helt socialt accepterat bland dem just i Hemstaden. Dessutom finns det ett skäl varför jag och Volvo är separerade. Ett av dem är hans ovilja att jobba. Jag är helt enkelt skiträdd för att hon ska hamna i en ond cirkel av socialbidrag och ovilja att jobba, något som jag sett bland allt för många i Hemstaden. Jag har flera släktingar och kompisar till barnen som börjar närma sig de 30 och fortfarande inte har jobbat en enda dag i hela sitt liv och får gå år efter år på soc utan någon som helst motprestation. Jag vill helt enkelt inte att Storan ska bli en av dem.
Men vad kan jag göra? Inget.
Mitt i allt så har jag tyckt att det varit väldigt skönt att inte ha Storan hemma. Vi har bara haft lite messkontakt, någon gång då och då, och det har känts helt okej för mig. Det är dags för oss att ”göra slut” som mamma och barn och gå vidare till en annan relation, förhoppningsvis mer som vänner.
