— En dag fick Tore tag på en postorderpriskurant från Bröderna Tysklind i Insjön. I den fanns lösningen på våra problem. Norska kastspön! Man skulle lätt kunna nå längder upp till fyrtio meter, när man förvärvat tillräcklig skicklighet. Så stod det om ett par nyuppfunna modeller i fjäderstål och lättmetall. De var absolut inte de dyraste men vi pojkar hade ändå inga möjligheter att köpa dylika nymodigheter. Men om vi fick tag på ett sånt modernt trollspö och lärde oss hantera det som det var tänkt, fanns möjligheten att överlista besten. Då kunde han åtminstone ibland komma att befinna sig inom räckhåll. Det var dags för en lång hostattack. — Jag tror det bara blir värre och värre. Ska ta en skvätt dundermedicin till så hjälper det nog. Vill du också ha?
— Nej, jag avstår. Min morgondag blir tung annars.
Sten spädde kaffet i sitt skoplika dryckeskärl till brädden. Så smuttade han åter försiktigt på det kraftigt förstärkta elixiret, medan det ännu stod kvar på bordet och såg gillande på kåsan. — Det där var ta mig tusan rena dynamiten. Nu ska du få se att det gör susen! I morgon hostar jag inte mera! Då ska jag glad som en speleman vandra mot nya mål.
— Behöver inte du få tag på riktig hostmedicin från apoteket för att bli frisk nog att orka med det? Det bästa vore om du kom till en läkare och fick penicillin! Än har inte whiskyn varit dig till någon annan hjälp än att du hostat upp en massa slem, vad jag kan märka.
— Det är väl bra nog! Nej då, det går över ändå! Jag har hostat större delen av våren från och till. Det kommer och går. Det är inget att oroas över. Jag lär väl kraxa några dagar så är det över för den här gången. Pjoska med läkare tänker jag inte! Sten gjorde en paus, grimaserade och drog tveksamt en hand över sitt hår. — Var var jag någonstans?
� Ni ville ha kastspön.
— Jo! Så fort vi satt för oss själva vid matbordet låg redskapskatalogen framme med kastspösidan uppslagen. Länge kunde jag faktiskt delar av texten utantill. Jag vill i alla fall minnas att spöet hette Rygja och var byggt efter slip-cast-principen.
— Slip-cast-principen?
— Det var en enklare variant på haspelspö. Det var en ful skapelse, påminnande om ett förvuxet gammaldags träpimpelspö. Klingan hade en fjädrande ring i närheten av metallgreppet och fortsatte sedan i en uppåtsvängd båge. Några andra linringar än en stor en i spöspetsen hade man inte kostat på. Monterad i ett aluminiumstativ ovanpå handtaget satt rullen. Den hade en tvärställd jättespole, från vilken linan hasplades av. När man skulle veva upp, så var det meningen att linan skulle läggas i en krok under rullen och på så vis styras upp på spolen. Det fanns allts� ingen linbygel, som lade på linan och ingen vinkelväxel till veven heller, utan man fick veva på rullens baksida som på en pennvässare. Sten visade med händerna hur det var tänkt att gå till. — En väldigt opraktisk anordning, som gjorde att linan tvinnade sig väldigt snabbt. Vi blev tvungna att sträcka ut den så mycket vi kunde var gång vi skulle till att fiska. Men att grejorna var så ohanterliga förstod inte vi när vi satt och suktade över katalogen, för det enda vi tänkte på var löftet om fyrtiometerskast.
— Det börjar alltid med en vacker dröm. Sen kommer verkligheten in i bilden.
— Jo, men drömmar måste man ha! Fan vet hur det är med verkligheten! … Tore skulle fylla femton mitt i sommaren. Där fanns vår chans! Om alla hans släktingar kunde förmås till att lägga ihop sina presentpengar så skulle nog beloppet räcka till kastspöet. Han gjorde klart för alla presumtiva gratulanter att han kunde förväntas bli än mera odräglig och det ville inte säga litet, om han inte fick ett visst långkastande stålspö med rulle och lina. Någon kostym eller ny cykel ville han absolut inte ha!
— Nej, det tror jag, det!
— Han fick en stor stickad ylletröja i tjockt hemspunnet raggsocksgarn! Tvärrandig! Ojämnt breda röda och gröna ränder med ett konstigt beigesvart spräckel emellan! På den tiden tackade man, tog emot och såg glad ut. Vem som var ansvarig för att det inte blev något spö vet jag inte men syrran är ännu misstänkt! Men hade jag fått något liknande av min hustru hade det varit en krigsförklaring, en ovedersäglig skilsmässoorsak!
Jag skrattade åt Stens kommentar. — Ja, men vintrarna var ju kalla på den tiden. Det var väl fint att man visade honom den omtanken.
— Visserligen, men det fanns även då gränser för vad slags jäkelskap, som man fick utsätta sina barn för! … Emellertid, spöet kom man smygandes med när sista bullbiten var uppäten och gästerna låtsades vara på väg ut och det räddade dagen.
— Det var då för väl annars hade ni väl klappat ihop alldeles?
— Det höll vi på att göra ändå när vi skulle försöka få linan på rullen och sen gällde det att hitta något lämpligt bete också innan vi kunde ge oss i kast med trollöringen.
— Självfallet!
— Att spola på linan var minsann inte så enkelt. Jag kommer så väl ihåg hur vi höll på för att få dit den. Sten inte bara tömde sin kåsa till hälften utan klarade även att undvika hostningar. — Linan var gjord av något grågrönt silkematerial och kom i två längder om femtio yards vardera men de satt inte på spolar, utan låg i en ring med tunna pappersremsor om. Ringen var monterad på en bit kartong med fyra utstansade långa tungor, vilka böjts upp för att hålla linan och sedan böjts tillbaka in i hålen efter tungorna. Det trasslade ihop sig naturligtvis! Vi blev tvungna att klippa av och knyta ihop stump för stump till allting fanns på plats.
— Jo, nu när du säger det så minns jag eländet. Jag hade en gång skaffat mig tjugofem meter nylonlina av märket Platil. Har kartongen kvar än. Det ligger diverse udda tillbehör i den nu men då det begav sig hade den enligt en påklistrad etikett härbärgerat sex sådana där pappskivor med lina i dimensionen 0,40 mm med en dragstyrka om hela 6,3 kilo. En och femtio hade det kostat att bli ägare till en sån ring. I slutet på femtiotalet var det mycket pengar för en simpel linstump! En vanlig arbetare fick nog jobba en halv dag för att få ihop till en full rullspole.