Och jag plåtar rök.
TV-chefen väntar på öppning.
Glad och hungrig.
Han är en jäkel på att snoka upp de bästa haken, min man.
Nu har han hittat en av de bättre sushibarerna i Chelsea, så dit har vi gått.
När vi kommer är det fortfarande stängt, det samlas några hungriga utanför. När vi går en och en halv timme senare är det knökfullt, bara locals, inga turister.
Förutom vi, då.
Och det var som recensionerna sa; lysande. Momoya kan jag rekommendera.
