Jag har förvisso en del monster kvar att bekämpa, men på det stora hela är saker och ting väldigt bra. Jag mår bra. Det är till stor del min sambos förtjänst, men i slut ändan är det ändå jag som har jobbat.
Som jag har jobbat. Jag är fortfarande HSP och jag kommer aldrig att kunna sluta analysera min omvärd, men vi har det bra.
Jag har dock inget behov av att göra det till något märkvärdigt så som att mitt liv skulle vara så perfekt och trycka till andra för att de inte har det jag har.
Jag ser mycket sånt på nätet. Det gör mig arg eftersom det finns så mycket skit i vår värld. Jag hjälper knappast någon genom att fotografera mina barn och perfekt pyntade julgran. Jag missunnar ingen lycka, det är verkligen inte det det handlar om, men vi har ett ansvar gentemot andra människor.
Fota gärna dina fina kanelbullar, men fota också plåten som blev bränd. Har man det så puttinuttgulligt hemma hela tiden borde man kunna bjuda på det.
Jag kan bli så väldigt trött på barn, ungar, tonåringar, unga vuxna, eller kanske mest frustrerad. Jag blir arg på vuxna, mycket sällan på barn. Jag svor en gång i tiden, dyrt och heligt på att aldrig glömma hur det var att vara barn/tonåring ”ni har de så bekvämt njut medans du kan!”
Det är ju lika dumt att säga så till ett barn som det är att säga ”ryck upp dig” till någon med depressioner. Min far har alltid varit så. Så som det var för honom är det för alla PUNKT, det finns inget annat. Allt annat har vi glömt.
Jag tror att alla kan. Jag tror helt och fullt på att om vi bara får rätt luft under vingarna kan alla bli fantastiska – allihop. Om vi däremot blir serverade en massa ursäkter kan vi såklart inte gå framåt alls. Tror vi dessutom att alla andra redan är i mål, varför ska vi då fortsätta försöka?
I helgen var vi ute och åt. Jag och älsklingen, minsta, mina föräldrar och bror och några bekanta med sina barnbarn.
Minsta killen i den familjen är intensiv och väldigt speciell. Han är 5 år äldre än min brorsdotter ändå är de ungefär lika stora och det skiljer inte mycket i mentala utveckingen heller. Killen är främst lat. Lite sådär som en del ungar blir då de inte får någon morot och kanske inte tycker att skolarbetet är så kul. De första 5 åren tror jag inte ens de (föräldrarna) sa till honom om han gjorde fel eller klättrade överallt.
Sen började det tjatas istället. Han har ett enormt självförtroende men de försöker de rämna genom att tala om för honom att han inte alls är bäst.
Jag och älsklingen sitter med dem, surrar om allt möjligt. Jag ställer frågor som jag ibland får svara på själv och så säger jag att man kan inte veta något om man aldrig frågar, och så säger jag åt dem att man inte behöver ha så bråttom, det är inte viktigast att kunna stava snabbt. Jag ser att det finns där hos dem alla. Brordottern som inte fyllt 5 år än och ”vilden” som är 10 år, den där skammen. Jag ältar och tjatar om att det är okej att misslyckas ibland, okej att göra fel, man måste falla ibland för att lära sig gå.
På restaurangen gick 10 åringen fram till min sambo, la händerna på honom, tittade på mig och sa ”Du den här lilla gubben får jag ta med honom hem?” och så fortsatte han på Minsta (som jag tror han är lite kär i) och gjorde likadant och så kom han till mig ”Du den här lilla damen, får jag ta med henne hem?” Men varför då undrade jag och vart ska vi sova allihop? – Så att vi kan bli en storfamilj, sa han och verkade verkligen mena det.
Det är klart att vi ger dem något de aldrig får mitt i yran av att allt ska vara och se ut på ett speciellt sätt. Vi sitter ner med dem och pratar och förklarar. Deras morfar kan inte erkänna att han har bristande kunskaper, utan fräser bara åt dem om de frågar något.
Ibland går jag fram till de där små pojkarna och ger dem en kram. De undrar lite besvärat ibland vad det är men de står kvar ”för att jag tror att du behövde en kram!” brukar jag säga då.
Vi har ju våra ”jourbarn” som vi inte sett på ett tag. Jag tror att vi gör gott jag och älsklingen (och en hel del hjälp av minsta) Kanske borde vi ta oss an något barn som behöver avlastningsfamilj eller rent av fosterbarn. Men jag vet inte om jag inte skulle gå sönder tillslut. Att hantera barn är en sak, deras s.k. föräldrar en annan.
Tänk att ta med dem ut på landet, ut på Mälaren, ut till Gotlandlån iväg till landet långtborta. Få ge dem lugn och ro och…men så blir jag tveksam igen för att jag vet att vi inte alltid har koll på allt in i minsta detalj, att jag får jata på älskingen för många saker.
Häromveckan var det dax igen. Vi skulle resa bort och dottern som bor långt borta och mest var hos mamma då hon väl var hemma över jul, skulle ha hjälp med något hon borde ha löst själv för länge sedan. Jag sa ifrån. Nu får hon ta smällen eller så får mamma hjälpa. det är alltid mamma som får myset och pappa som får ta de jobbiga. Nu får de lösa detta. VI ska resa bort och det vet alla inblandade. Jag viker inte en tum på det. Istället för att ringa sin dotter, SMS:ar de med varandra. Men jösses RING henne och prata och förklara saken. Tillslut gjorde han det och när det hela var över stod han i dörröppningen och såg lycklig ut ”Jag gjorde det! sa han. Jag sa ifrån, och så höjde han handen till en segergest!”
- Bra, äskling sa jag. Skitbra, jag är stolt över dig!
