Störst och sist.
För 16 år sedan, exakt klockan 12.00 på dagen, föddes min största bebis och mitt sista barn.
Och den konstigaste ungen och ibland också den grinigaste.
”Hon har humör den där tjejen”, har vi sagt och tittat förundrat på någon som kunde gå långt före ettårsdagen, som spelade innebandy med storebrorsorna när hon var 11 månader, som gick klädd i urtvättade poliströjor i olika grader av förfall hela uppväxten – det gick inte att argumentera bort – och som har kläckt en del odödliga citat:
”Du är precis som pappa, ni är båda sådana som hatar små barn”, är ett.
”Det finns tusen mammor bara i Kungsgården som är snällare än vad du är”, är ett annat.
Ett bra barn.
Ett av de bättre faktiskt.
Jag älskar dig, galna Signe, och stort grattis på 16-årsdagen. Nu ska vi börja köra bil, du och jag.
