Vill egentligen inte älta mitt mående här för det är inte synd om mig. Jag har allt som jag kan önska mig men dessa sömnlösa nätter gör mig utmattad och deppig. Orkar inte göra så mycket mer än gå upp, klä på mig, ta hand om lillprinsen, äta, vila och så kommer mannen hem och tar lillen så att jag får egentid vid TV:n eller datorn. Går och lägger mig vid 21. Vila är bättre än ingenting alls, sa en vis barnmorska till mig på BB Stockholm. Så då ligger jag där i mörkret och räknar får tills jag somnar vid 23. Sover till 2-3 och tar sen lillen så att min man får sova lite djupare när han ska till jobbet. Han är så snäll min man. Mitt tålamod är inte det bästa och jag får lätt skuldkänslor för att jag tycker det är så skönt när lillen sover sina stunder under dagen så att jag får vila. Jag är deppig över hela situationen. Funderar på att börja att jobba tidigare. Trivs inte att vara mammaledig. Vad gör man? Matar, byter blöja, leker, sjunger, vilar, fikar och så börjar det om. Så trist rent ut sagt. Känner ingen stimulans alls. Och så dåliga samvetet där i huvudet. För min son och för min man. Att jag är en dålig mamma och en värdelös fru som bara är negativ och nere.. Har kontaktat BVC angående en samtalskontakt. Jag behöver stöd och råd för att bli kvitt mina skam- och skuldkänslor. Släppa alla krav och kunna sova gott när lillen sover! Hur svårt kan det vara liksom… Ja, nu vet ni status och jag återkommer när jag har något roligare att komma med. På återseende!
Just nu läser jag denna bok. Så passande, jag undrar om metoden ska utföras på mig istället för lillen..
PS. Tack för era fina kommentarer, det värmer 