Har du tänkt på att vi använder ordet "duktig" till ett barn, även när det är nyfött? Frågor som "äter hon bra?", "sover han hela natten?" och "kan du duscha utan att hon blir ledsen?" besvaras av föräldern till barnet att det går så där, att det är jobbigt med det ena eller andra eller - "han/hon är så DUKTIG".
Som jag ser det kan inte ett litet barn vara mer eller mindre duktig. Ett barn gör så gott han/hon kan utifrån sina egenskaper som kommer med i paketet, liksom. Att ha ett "duktigt" barn är det bästa man kan ha.
Duktig är ett fast begrepp. Man går från värdelös till duktig (eller jätteduktig också ibland) på en skala som redan är satt. Men "duktig" borde vara relativt. Det borde vara personligt. En som har förmågan att springa fort, världsrekordford är ju duktig. Den som har korta ben som springer sitt allra, allra fortaste, men ändå långt ifrån världsrekordstid är ju också duktig - ufrån förutsättningarna.
Vi har lagt in allt på skalor där vi vet vad som är uselt, okej, bra och duktig för ett barn när det går i första klass. Men alla barn gör ju faktiskt sitt bästa, efter sin förmåga.
Duktig är förresten inget dåligt ord egentligen - om man använder det på rätt sätt - och låter alla vara det - för alla vill vara duktiga och är duktiga utifrån sina förutsättningar.
Jag föreslår att du som läser det här och jag idag skall säga minst tio gånger "du är duktig" till någon som inte brukar få höra det så ofta. Se vad som händer då...
Vilket är, enligt dig, svenska språkets "fulaste" ord?