Häromdagen hade jag samling med ”lätt” dementa. De flesta kan fortfarande prata och man kan väcka deras minnen med bilder och prylar. Men ibland tryter orden och det begriper dom ju själva. De hör att de säger fel ord och det skapar oftast frustration, ibland ilska.
Men den här gången började dom skoja om sina problem. ”Vi har glömt vad vi glömt”. Plötsligt började alla skratta, kände igen sig i varandra och skojade på. Ett befriande skratt över det de inte kunde förändra. Mitt i all sorg och frustration det är att bli gammal och dement fanns humorn och igenkännandet.
Både jag och den undersköterska som var med skrattade med och märkte att vi blev plötsligt inte längre ledare i samtalet. Vi var varken vårdare eller experter. Experterna och ledarna var ju alla de andra kring bordet.
