Timmarna innan jag skulle läkarundersökas utlovades sol från praktiskt taget molnfri himmel. Det var jag dum nog att tro på. Med kamern i hand och extra batterier i fickan gav jag mig ut för att äntligen få mina efterlängtade foton med solbelysta nysnövyer. Detta är vad det blev. Över Duveholmssjön stod molnen tätt tillsammans.
Mer sol än så blev det inte. I skogen gavs ett annat ljus och färgen den var grå istället för sjöns blå toner.
Jag sökte något med avvikande färg men det dröjde innan jag jag fann det. En isländsk fårhund blev min räddning.
Den här trevlige gossen var reserverad i kontakten. Det är inte rastypiskt men jag gillade hans försiktiga attityd. Han var inte rädd för mig men ville läsa av mig innan han kom fram och hälsade.
Av läkaren fick jag veta att mina blodprover var alldeles utmärkta och av hans egen undersökning kunde han konstatera att han uppfattade ett blåsljud av en annan karaktär än det tidigare funnits beskrivet i min journal. Jag ska därför sändas på ny hjärtundersökning för att se vad det kunde röra sig om. Ja, ja, tänkte jag, än är det inte dags att blåsa det sista taptot!