— Säkert! Vi slapp lagårdsjobbet den kvällen. I cykelboden hade Tore hittat en gammal dragvinda och en stor fiskehåv som hans farsa hade när han rodde efter gädda nere på älvselet. Håvnätet var för ruttet för att duga men på vindan satt ett stort blankt Siljansdrag med rostiga krokar. Plåtbiten skulle bli trollöringens sista måltid!
— En hårdtuggad anrättning!
— Absolut! Fast det ansågs vara synnerligen begärligt av alla stora fiskar enligt den tidens förståsigpåare! Dessutom var det det enda drag, som vi hade tillgängligt. Och enligt uppgift hade ju vårt tilltänkta byte björntänder, så varför inte? Vi skaffade oss flera beten senare men det är osäkert, om de var så mycket bättre … eller sämre.
— Har länge grunnat på, om det inte är så att de kommersiella betena i första hand fångar oss människor och i andra hand fiskar.
— Nog kan man undra när man ser hur grant och glittrigt plåtbitarna eller plastskrotet är utstyrda. Inte påminner de om naturliga beten, inte!
— Nej, de ska väl vara ännu mera huggprovocerande än originalen gissar jag. Nya modeller prövar jag så ofta jag kan och om jag hittar en som ger bra med fisk, så samlar jag på mig så många jag får tag i. Jag har upptäckt att butikskunderna i allmänhet är väldigt trendmedvetna men inte gärna köper nyheter som avviker från det de är vana vid eller precis hört talas om. Har man nu hittat något som fisken verligen gillar, gäller att skaffa sig ett litet lager av favoritbetena innan de försvinner ur marknaden. Sen målar jag dem i den kombination jag tror mest på med tanke på årstiden. Med dessa specialares hjälp blir jag en svår pest och pina för abborrarna och gäddorna i min hemsjö, Staven, eller havsöringarna och de förrymda regnbågarna ute vid Singö-sundet.
— Där har vi flugfiskare allt en fördel. Vi väljer ett mönster, som påminner om det kryp fisken äter just då. Finns ingen tillräckligt liknande på lager i flugasken, så binder vi upp en lämplig imitation på stubben. Vi struntar i kommersiellt glitter.
— Var det där så sant, det? Jag riktade ett retsamt flin mot Sten. — Vet inga, som sitter så fast i marknadens garn som flugfiskarna. Skulle i så fall vara de mest extrema metespecialisterna då! Ja och trollingfantasterna. Nog sjutton går det nya moden i allt vad flugspön, rullar, linor, tafsar, flugkrokar och bindningsmaterial heter alltid! Och visst måste du väl ändå medge att en hel del av de nya supermaterialen är rätt så självlysande, bjärta och glittriga!? Dessutom lär allt nytt vara minst dubbelt så bra som föregående variant. Undrar just hur bedrövligt eländiga grejorna var på den gamla goda tiden. Tålde prylarna vatten?
Sten skrattade. — Kan väl hända att det är så. Man måste ju följa med i utvecklingen, så man inte missar det senaste! Det gör väl du med på ditt vis? Eller?
Jag kände mig avslöjad än en gång. — I och för sig men ibland måste man hjälpa utvecklingen in på rätt väg också.
— Hur då menar du?
— Många av betena har rätt form men inte den rätta färgen. Då målar jag om dem. Ibland stämmer inte gången i vattnet med vad jag lärt mig vara en lockande rörelse. Då måste jag kanske bocka om draget. Jag har flera modeller som aldrig blev några riktiga försäljningssuccéer men som efter mina modifieringar fungerar alldeles utmärkt för mina behov. Jag har massor av beten men det är i princip bara två eller tre av dem jag verkligen gillar och de är alla omgjorda efter mitt huvud. Utan dem känner jag mig oklädd.
— Då förstår jag. Ja, vi flugbindare brukar ju göra oss en del avvikande varianter på originalmönstren också och somliga blir våra speciella favoriter.
— Jag vet det. Man anpassar sitt betesurval efter de fiskar och de vatten man håller till i och ens sätt att hantera grejorna. Då kanske inte originalen är fullt ut de allra bästa.