Sten nickade samförstånd, drack en skvätt och fortsatte sin fiskeberättelse. — Nåväl, Tore filade krokspetsarna vassa. Nu skulle vi enkelt kunna fånga trollöringen. Det var vi övertygade om. Det var mest en tidsfråga, innan vi skulle få se den komma upp på land för gott. Under tiden Sten pratade, drack jag upp den sista slurken av min brygd. Sten lyfte flaskan.
Jag avböjde genom att skaka på huvet. — Det är inte värt att ta mera. Jag vet sedan tidigare att magen kommer att protestera, om den får för mycket kaffe. Blir än värre om jag blandar ut det med starkvaror. Så behåll du whiskyn för dig själv så länge.
— Som du vill men skyll dig själv. Kom inte sen och säg att jag inte ville bjuda. Sten hade något förnärmat i rösten.
— Nej då. Jag lovar. Hur gick det med trollöringen?
— Med spöet i näven gränslade Tore sin gamla gubbcykel och jag tog syrrans. Andfådda och svettiga av ansträngningen och sommarkvällsvärmen ställde vi ifrån oss hojarna vid sågbyggnaden och begav oss mot udden, där vi tänkte att den första duellen med den mystiske trollkonstnären i fiskkostym skulle utspelas. Solen gick fortfarande högt över skogsåsarna, så det fanns naturligtvis gott om tid att komma till tals med öringen men vi var ivriga och hade bråttom.
Kaminen hade tystnat och behövde påfyllning men vattnet hade hunnit bli lagom varmt. Jag hällde det i baljan och började gå lös på disken. — Så ni trodde ni skulle få den redan första kvällen?
— I första kastet, gosse! I första kastet! Och sen skulle vi i triumf bära hem monstret på en lång stång mellan oss. Det hade vi planerat. Alla skulle få se vilka baddare vi var på trollöringsfiske! Men det gick inte riktigt så, som vi tänkt.
— Nähej, hur blev det då? Gick linan av?
Sten huttrade och drack upp vad han hade kvar. I ett fåfängt försök att på nytt fylla kåsan, väntade han ut den sista droppen ur kaffepannan. Den spädde han på med några centilitrar whisky. — Nej då, men vi fick oväntade konkurrenter. En båt höll till ute på dammen. Två personer fanns i den. Iförd smårutig ljusgrå keps, rödrutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar och sådana där blå arbetsbyxor med bröstlapp och hängslen rodde en kraftfull man ekan. En trindare sort, vilken hade klätt upp sig i en grönspräcklig Sherlock Holmes hatt, vit skjorta med mörk slips och grön och beige diagonalrutig slipover, svarta byxor och lårhöga sjöstövlar, stod i aktern och svingade ett spö med en lång lina på. Jag hade aldrig sett något liknande beteende. Inte i en båt. Det närmaste jag hittade att jämföra med var hovkuskarna men inte ens de hade så långa piskor då de körde kungens paradvagn. Jag bara gapade förvånat fast Såg-Pelle lät käften gå så den snusiga saliven yrde omkring honom. Han var inte lika imponerad av föreställningen utan gormade och gick an åt männen i båten på sitt kraftfullaste vis. Särskilt illa föreföll han tycka om tjockisen med spöet.
— Gubben var som vanligt, alltså?
— Nej, värre! Han var skvatt galen! Hade han fått tag på dem, hade han nog dödat! Plötsligt välvde ytan till vid båten och männen stänktes ned av en störtflod sjövatten. Det var knappt spöviftaren klarade sig från att falla överbord. När han återfått fattningen, upptäckte han att linan rusade av rullen. Knarrbromsen tjöt som en sågklinga. Han höjde spöspetsen men det gick nästan inte. Spöet böjdes i en djup båge och tio, femton meter bort kom en ny kaskad, därefter började båten att röra sig baklänges åt det hållet. Först sakta men sedan obevekligt allt fortare, trots att roddaren försökte bromsa i början.
— Det var som attan!
Sten nickade övertygande. — Joo du! Såg-Pelle ömsom hånade fiskarna, ömsom svor över dem och ömsom bönföll dem att kapa linan medan de ännu var vid liv! Båten följde efter eruptionerna i dammen med stadig fart. Roddaren hade lagt upp årorna och spösvingaren försökte bromsa rullen till ingen annan nytta än att knarren förde mindre oväsen. Avståndet mellan fisken och fiskarna töjdes efter hand ut och linan ven, när den skar genom vattnet.
— Så öringen drog båten med två personer i?
— Hur lätt som helst! Så långt hade bogseringen skett i dammens mitt men nu bytte fisken taktik. På vår sida skådade ändarna av några grova dykarstockar ut över vattnet likt jättestora grodögon. Det var där Såg-Pelles nät hade fastnat. Mot timret sattes kursen och farten ökade! Roddaren försökte parera undan båten men den törnade mot en av stockarna. Åter höll den stående mannen på att falla ur, allt under ljudliga protester över öringens och roddarens förmågor och oförmågor. Sten vek sig dubbel i en lång attack.
— Alltså, du mår inte bra! Ska du verkligen vara ute och anstränga dig när du är så förkyld? Du verkar ju ha fått lunginflammation!
— Jag har klarat mig bra hitintills. Det lär nog gå bra nu med. Så det så!
— Det hörs minsann att du har påbrå från Roslagen! Du får ursäkta men envisare för att inte säga tjurskalligare folk finns inte! Fråga mig, jag vet! Skaffar du dig inte penicillin i tid kan det rent ut sagt vara slutvandrat för gott! Sten bara skrattade åt min oro och slog ifrån sig med bägge händerna. Jag beslöt att inte tjata mera. — Hur gick det för flugfiskarna? Klarade de hem fångsten med livet i behåll?
— Öringen fortsatte att oförtrutet spänna linan och spösvingaren gjorde sitt bästa för att få stopp på fisken men tvingades ge efter på pressen och släppa till ytterligare någon meter. Av hans rop att döma, trodde han att han hade Norrlands största jättelax på kroken. Såg-Pelle sprang snubblande fram och tillbaka längs stranden allt efter hur turerna gick ute på vattnet. Han svor och hånskrattade om vart annat. — Nog är det väl själva fan också! … Att ni inte begriper, vad ni ska göra! Har jag inte sagt att det är en trollöring?! … Jävlar anamma! … Den kommer att dränka er! Det är rätt åt er, era jävla dårar! … Skär av linan, för helvete! Kapa linan medan ni kan, har jag sagt! … Jävla skithögar! Fan ska ta er, om ni inte lyder! Det är då säkert! … Förbannade tokjävlar! … Far åt helvete med dej, du din pomaderade tjockjävel! Dränk dej bara! Gör det, så jag slipper se dig! Här har du inget att göra! Dra för fan i våld och ta den andre jäveln med dig! Försvinn! Sten berättade med inlevelse och eftertryck. Detta irriterade hans luftrör så intensivt att hans stämma försvann i ett svårt hostanfall. När det lugnat sig och han svalt litet av kåsans innehåll, fortsatte han med en mera matt röst. — Fisken drog nu iväg mot Såg-Pelles håll, så det började gå svallvågor på grundvattnet. Inne vid land gjorde besten ett språng. Det var första gången den visade sig ovan ytan. Hoppet var våldsamt och måste ha kommit överraskande för fiskarens sätt att möta de uppkomna påfrestningarna på utrustningen var kanske inte helt välberäknat, eftersom tafsen brast och fisken föll med ett otäckt skvalpande läte på strandgruset invid Såg-Pelles fötter.
— Är det sant?
— Jodå, nog är det så, alltid! Den for som en raket ur vattnet och kraschlandade framför Såg-Pelle. Han stod plötsligt framför ett ovanligt långt och grovryggat vidunder, mörkbrungrönt, ja nästan svart och med mängder av ljusare fläckar längs sidan. Monstret hade ett hiskligt elakt huvud, nattmörka gulringade ögon och en grotesk käft med underbett. Tänderna var många och sylvassa, fenorna också mörkt brungröntonade samt liksom fläckigt randiga. Inför våra förskräckta ögon förvandlades trollöringen till en gädda i otrolig storlek, kanske uppåt femton kilo. Såg-Pelle försökte buffa ner henne i sjön med foten men hon drev stel med buken upp genom vattnet mellan stenarna. Ingen gälrörelse, inget slag med den kraftiga stjärten, bara en styvkrampad lätt böjd kropp som gled i en båge och stannade en dryg meter ut i ett snår av vattenklöver.
— Aj, aj, aj! Hon mådde inte bra!
— Nej! Alla tre såg vi paralyserade på den vita buken, som bröt de svaga vågorna från kvällsbrisen. Fenorna darrade och viftade orytmiskt och huden genomfors av oregelbundna rysningslika kårar. Situationen var overklig. Det var som att stå inför ett ungt livs oväntade död. Vi befann oss plötsligt i en tystnad, som överröstade alla ljud. Jag tror Tore var först att ta sig ur chocktillståndet.
— Hon är slut! Den gäddan har gjort sitt! Det är färdigt för henne nu men var är öringen? Vart tog den vägen? Var trollöringen en gädda?
— Ja, det kan man fråga sig!
— Jovisst, men mest frågande var Såg-Pelle! Tyst, framåtböjd med hängande armar, betraktade han dödskampen med tomma ögon. Alla svordomar, alla förbannelser han utslungat mot fisken hade helt plötsligt fått en ödesdiger verkan. Det som utspelade sig i vattnet var oförklarligt för honom. Det var obegripligt och omöjligt att ta in i hans omtöcknade medvetande. Det blev till trolldom, en ondskefull magi av den värsta sorten och det var spöviftaren som utövat den. Hans omhuldade föreställning om en jätteöring dog nu nesligen i skepnad av en simpel gädda och detta utan att han kunde ingripa. Det var en skymf, ett helgerån, ett nidingsdåd mot sågdammens alla mystiska väsen, mot alla drömmar, mot honom själv, mot hela världen! Trollöringen, hans dystra kvällars dryckessällskap och trätobroder, var oåterkalleligen borta.
— Honom var det synd om!
— Ja, det var det! … På många sätt! … Männen hade under tiden glidit fram till oss, ivriga att få sitt byte. Med en rostig hemsmidd huggkrok huggen genom buken, bärgades besten ombord. I käften satt en krok med en tuss fjädrar i ett flertal färger.
— Hur tog Såg-Pelle det?
— Hårt! Vid åsynen av den redan slappa gäddkroppen, vilken hängde böjd och genomborrad, vacklade han till men kom sig snart och stapplade med sina vanliga ryckiga rörelser neråt sågen.
— Honom var det synd om!
— Ja, absolut! Söndagen efter sågs Såg-Pelle gå i kyrkan. Besöket ansågs nog vara överraskande i mångas ögon och påstods ha varit det första efter moderns begravning. Man sa att han deltog med stort engagemang och dessutom lär han ha varit nykter och det hade väl inte hänt sedan konfirmationen. Sedan dess är han försvunnen. Kanske tog han sitt liv. Kanske spärrades han in på sinnessjukhus. Det gick många rykten men ingen kunde säga säkert.
Sten försåg kaminen med en stor vedklabb och började undersöka möjligheten att sätta på en omgång kaffe till. Disken var klar. Jag fick på mig skjortan och fattade tag i baljan med dess löddriga innehåll för att gå till ån och skölja av det. Min nygjorda bekantskaps berättelse hade gripit mig och jag kände mig minst sagt gråtmild. Det gjorde gott att i all ensamhet få fylla lungorna med sval kvällsluft. Till de klara tonerna från fjällskogsnattens sångare hade fladdermössen från stugans skrymslen börjat jakten på insekter. Dalens nattliv var i full gång men jag började bli trött. Hade jag varit ensam i stugan, skulle det inte stått på, förrän jag legat under täcket och snarkat.