Nu tjafsar man med ord igen, men inget händer som vanligt för dem man tjafsar om. Det har blivit ett ordkrig av s.k intellektuella om barnfattigdomen, människor som aldrig varit i den sitsen. (Förutom Annika Sundbaum-Mellin). Såna som inte har empati nog att känna in i grunden till utsattheten många känner.
Artisten Laila Bagge bjäbbar om mobiltelefoner i bakgrunden. En sån får man inte inneha om man ska få kallas fattig i hennes värld. Hon tycker det är för mycket. Att den hemlöse t.ex oftast fått en kortmobil av gammal sort av socialen för att kunna nås av dessa och sina barn; det har hon inte begripit. Kanske hon tror att de fattiga har iphones och sånt hon själv knappar på?
Jag är gruvligt besviken på Janne Josefssons taffliga reportage och hans ännu taffligare slutsats. Är förskräckt över hur många som tror som han; ‘det finns inga fattiga i Sverige’.
Vad jämför de med? De gör som Reinfeldt: de jämför med de fattigaste i Afrika! Reinfeldt konstaterade ju en gång i tiden då han var i ett afrikanskt land att ”svenskarna har långt kvar till smärtgränsen.” Sen skrev han sin skitbok ”Den första stenen”, som senare drogs in för den var så blek och pinsam. Men den finns på http://www.alliansfrittsverige.nu .
Självklart måste man först definiera vad man menar med fattigdom och sen jämföra med andra grupper i Sverige. Den relativa fattigdomen. Det kan vara:
* Att inte ha råd att gå till tandläkaren
*Inte ha råd att hämta ut livsviktiga mediciner eller att gå till doktorn på vÅrdcentralen (200:-, som kan kullkasta hela budgeten månaden ut)
*Att inte ha råd att skaffa glasögon till sej själv och/eller barnen
*Att aldrig kunna lämna sin hemort för rekreation
*Att aldrig ha råd att låta barnen få nya kläder, bara begagnat eller ärvt
* Att barnen aldrig får åka med på skolresor
*Att barnen inte kan få vara med i fritidsaktiviteter som kostar pengar
*Att inte ha råd med näringsriktig mat, som oftast kostar mycket mer än fet och näringsfattig (därför är också många lågavlönade överviktiga).
*Att aldrig kunna gå ut och fika eller ta en öl och en bit mat. Aldrig! (Krogmomssänkningen kommer alltså inte dessa personer till del, om man nu ens trodde det från början.)
*Att gnida tre dagar på sista 50-lappen så det ´åtminstone räcker till mjölk och bröd.
Etc, etc, etc. Det finns hur många exempel som helst på socioekonomisk utsatthet.
Det finns ensamstående föräldrar som är lågavlönade och jobbar häcken av sej, även med extrajobb för att det ska gå ihop. Men när de vanliga räkningarna är betalda så räcker det som är över ändå knappast ens till mat månaden ut. Hur ska de då någonsin kunna unna sej och barnen något annat? Man måste ju äta!
Jag var själv i ett svårt ekonomiskt läge som ensamstående till ett barn från hon föddes tills hon var c:a 5 år. Trots att jag arbetade. Behövde tack och lov aldrig blanda in socialen. Tog mej runt på fonder i stället. Sökte och använde pengarna till att flänga runt på vandrarhem ett par veckor i skärgården varje sommar med min dotter, och det var alldeles utmärkt. Enkelt, relativt billigt och skönt. Sen var hon på kollo ett par veckor medan jag jobbade.
Man måste ha jättekoll på vilka möjligheter som finns när man har dålig ekonomi. Men hur många har det – och hur många har ens en dator för att kunna leta sej fram till möjligheterna? Från diakonerna i pastorsexpeditionen (kyrkan) kan man också få en nödslant om det krisar. Fast ingen ska ändå behöva gå den vägen i ett land som Sverige. Ett rikt land, men bara för vissa.
Men man ska, som arbetande person, arbetslös, sjukskriven eller pensionär naturligtvis aldrig behöva leva på bara mat och bostad. Att aldrig få en krona över. Vårt samhälle har varit bättre än så, men Alliansen har rivit ned vårt sociala skyddsnät, som tog årtionden att bygga upp, på bara några få år.
De som tjänar mest ska givetvis betala mer i skatt. Värnskatten är viktig för allas skull. De som redan har klarar sej ju alltid. Det är borgerlig högerpolitik i kvadrat och kubik.
Relativ fattigdom och socioekonomisk utsatthet, som jag föredrar att kalla det (alltså sett ur ett nationellt perspektiv) - eftersom ordet ‘fattigdom’ eller ‘barnfattigdom’ är stigmatiserande för den utsatta, det ligger en våt filt av skam att bära det oket.
Det enda sättet just nu är att få bort Alliansen från regeringsposten och att återigen hylla ord som solidaritet och rättvisa. Samt att slippa höra såna uttalanden som Laila Bagge eller den skrikiga ultracenterpartisten Alexander Bard, Janne Josefsson och liknande från borgarfrälset, helt okunniga om vad som sker ‘under deras fötter’. Varför f´år deras uttalanden så stor uppmärksamhet? Är de stilbildande på något sätt???
