Nu ska jag passa på att berätta om den andra svalda kamelen.
En kvinna säger till TV-chefen att han och hon kan träffas för lite businessnack och diskussioner dagen efter, medan jag kanske ”kan få låna hans kreditkort och ägna mig åt lite shopping” under tiden.
Visst, med ett skratt, men hon menar det.
Relationen mellan TV-chefen och kvinnan är viktig, jag biter mig i tungan och sitter på händerna för att inte välta bordet jag sitter vid.
Men TV-chefen ser min svarta blick.
Undrar om hon säger så för att hon är italienska därför med kanske något mer traditionella katolska värderingar eller för att det är så det funkar i hennes liv eller för att hon bara snickelisnackar och låter limpsaxen tugga?
Jag blir i alla fall inte klok på det.
Och jävlar vad den kamelen var stor, kan jag säga.
Jag sa ingenting.
Jag log med stel mun.
Jag slog ned blicken för att inte möta hennes.
Men jag sa – ingenting.
(Det är förresten Anne-Mette som lärt mig kamel-uttrycket nu i helgen, just apropå incidenten. ”Jag har svalt så många kameler genom livet”, säger hon. Jag måste lära av henne.)
