Söndagen den 20 januari, 2013
Jag har skrivit så mycket trams i min dagboksblogg genom åren och det var nog värre förut. Jag uppmärksammade ännu en gång det tramsiga sättet att skriva, när jag i kväll hittade ett inlägg från den 20 april 2009, där jag refererade till den förfärliga boken ”Solglitter” av Arthur Maxwell.
Det är så att jag under den här helgen dragit mig till minnes besöken jag tillsammans med min föräldrafamilj i min barndom företog hos min morfar och mormor.
Om somrarna var byn där morfar och mormor bodde ett paradis. Jag och min lillebror L kunde fiska, cykla till kiosken och köpa glass, där fanns flera havsbad. Om vintrarna fanns det mindre att göra där, när vi kom dit fick man hålla sig inomhus och det var inte särskilt livat.
Till ALA och lille AJE har jag sagt någon gång att den roligaste saken som fanns att plocka fram hos min morfar och mormor var en ihoptorkad, skrovlig och hård gammal boll stor som en mindre apelsin. Den luktade sur skurhink och jag kan inte minnas att jag någonsin lekte med den. Jag plockade upp den och la tillbaka den tillsammans med garnnystanen i nedersta lådan i köksbänken.
Angående tramsigheten i det gamla inlägget så plågar den mig mycket. Jag tycker illa om hur jag uttrycker mig på flera punkter och att jag skriver
”Men, men, men.”
på ett ställe är outhärdligt.
