Just nu hade jag velat ha någon hos mej. Någon som bara tycker om mej för den jag är. Nån som inte dömer, lessnar eller blir lessen. Någon som kan vara stark, trygg och jordnära när jag inte kan det. Nån som ger mej en kram och gör mej lugn. Nån som helt frivilligt tar sej den tiden bara för att den vill. För min skull.
Idag känner jag mej ynklig. Det trots en rätt rolig dag med kärleken. Min rygg gör ont och stelnar. Gissar att den är på tok för otränad. Jag vill träna men lyckas inte riktigt. Projektet träning är fortfarande för stort. Mitt godisätande är bortom all kontroll och hela helgen har varit som en utdragen hetsätning. Magen börjar protestera och jag känner mej äcklig. Äcklig och tjock. Någon lagad mat har det heller inte blivit. Mina stunder av lugn och ro har uteblivit. Jag vet vad jag velat koppla av med men inte gjort. Istället har jag funnits till hands för andra. Men inte tillräckligt. Ändå är jag helt slut och någon är besviken på mej. Jag är besviken på mig själv. Lessen är jag också. Räknas inte jag? Är inte jag värd samma tid och uppmärksamhet som alla andra? Varför vill ingen se mej?
Antagligen är det inte helt sant. Förhoppningsvis är det bara mina känslor som löper amok för att jag är för trött. Helgen har bjudit på flera trevligheter. Mysiga stunder, trevligt besök, glada skratt och en tokig kärlek. Jag har inget att klaga på. Jag vill bara just nu få vara ynklig. Ynklig med någon som tycker om mej och vill vara hos mej även sådana stunder. Stundet som just nu.
