Det var kallt och sol från klar himmel. Alla väderkartor visade att så skulle det fortgå under hela dagen. Solsken har vi inte blivit bortskämda med, varken i december eller november, så nu gällde det att ta vara på tillfället så länge det varade.
Väl påpälsad tog jag kameran i fickan och ett gäng kassar med tomma förpackningar i nävarna och gav mig av mot återvinningsstationen. Då det var gjort mötte jag en gammal kvinna, vars rollator inte hade hjul avsedda för utomhusbruk. Hon skulle också lämna sopor men hade svårt att ta sig fram i den hala och gropiga snömodden. Jag frågade henne ifall jag fick hjälpa till med kassarna och det gick för sig.
När så detta var gjort skulle jag bestämma mig åt vilket håll jag ville gå. En väg jag inte gått på länge kunde vara lämpligt att börja med och kanske på något vis även hinna med att passera Krämbol innan solen sjönk under horisonten. Första anhalt fick bli Backa Gård. Jag följde Värmbolsvägen.
Vid Backasjön försökte jag mig på ett antal motljusbilder. Resultat fick knappt godkänt. Vägen vid Ekhaga upp mot Backa Gård bjöd inte på något särskilt spännande men just framme vid skogsbrynet mot de gamla beteshagarna stod tre hjortar. De sprang undan men inte särskilt långt. Inne bland granarnas skuggor stannade de och jag kunde av färgteckningen på baken förstå att där bland träden i sluttningen 50 meter bort stod kronhjortar, en vuxen hind och hennes årskalv, samt en fjolårshind. Kanske även den var hennes med tanke på hur tätt de höll ihop. Bilderna håller inte för att visas offentligt men blev ett bra minne.
En kille med en liten lös hund kom och vi tittade på hjortarna tills de fått nog av oss och min kamera. Grabben berättade att han för en tid sen vid Krämbol sett spår som han först trodde var varg men senare förstått att de kom från en mycket stor och orädd räv. Den hade han senare fått se på håll.
Hagarna vid Backa Gård bjöd på vackra vyer. Jag lyckades med dessa foton men eftersom jag hoppas på fler liknande tillfällen spar jag dem till dess. Man ska inte tjata sönder sina få motiv i onödan! Längs min väg mot Krämbol hann jag samla på mig många granna foton av solbelysta björkar bland hagar och skogsbryn, vackra men lika intetsägande som mannekänger.
Eftersom det gnistrande snölandskapet låg under flödande sol, tänkte jag försöka mig på en vy över Viren. Den sjön borde bada i solsken och ha gnistrand vit snö på isen. Viren har jag fotograferat många gånger men inte under dessa förhållanden. Jag tog mig fram till den position jag brukar använda. Dt är där sjön rinner ut i ån och just där i strömmen brukar det vara isfritt. Nu låg vattnet låg under en närmast ogenomtränglig dimma som hindra mig att fånga den vy jag hoppats på men vände jag blicken åt sidan och såg mot solen ...
Nu visste jag var jag skulle bege mig medan tid var! Solen hade börjat stå lågt och behövde hitta luckor mellan träden för att få ner solskenet till snön men där det lyckades så skämdes inte resultatet för sig!
Kalldimman över vattnet följde ån och solljuset manade på den. Snart skulle solen hitta nästa lucka mellan trädtopparna. Försiktigt började de blekgrå dimslöjorna byta nyans.
Då solen fått öppet spår ända fram till bron blev hela ån förgylld.
Solen sjönk ytterligare och började skuggas. Kalldimmans färg drog mot rött.
Så upphörde färgspelet. Skuggorna djupnade och fälten började få blågrå toner. Jag kunde, väldigt glad över det jag fått vara med om, gå hem igen. Det jag nyss fått uppleva hade jag väntat på i tre år.
Jag fick även en extra bonus. Den stora räven fanns i kanten av en åker. Den tycktes närmast road av anblicken av alla de jäktande motionärerna ute på Krämbolsvägen. Med en annan kamera, teleobjektiv och ett stabilt stativ hade det gått att få ett mycket bra foto av räven. Den satt stilla i säkert fem minuter. Mina bilder visar vad där fanns och att räven då och då vred på huvet men fotona visar även ett halvt hektar skuggat skogsbryn och åker. Nu vet jag att räven med den vackra pälsen finns där och det kanske kommer fler tillfällen om man ger sig till tåls. Rävjakt med kamera är något annat än den jakt jag berättade om under februari och mars förra året.
Solen sjönk under horisonten och himlen tonade över mot lila, rött, orange och gult.
Kvällen var på väg och jag var lycklig.