Tobias Gustavsson är vargforskare och hundtränare med lång erfarenhet av att utbilda bland annat sök-, räddnings- och narkotikahundar. Sedan 2010 medverkar han bl.a. i en studie angående arbetande hundar, ett samarbetsprojekt mellan SLU och Köpenhamns Universitet. Tobias berättar nedan i två korta filmer, om riskerna vid möten mellan hund och varg och hur konflikterna uppstår. Statistiskt sett angrips en hund en gång per 5 000 till 6000 jaktdagar i ett vargrevir med en familjegrupp, ett revirmarkerande par, och ca en gång per 9000 jaktdagar utan familjegrupper av varg. Ungefär 10-50 hundar (oftast jakthundar) angrips allvarligt av varg årligen, med svåra skador eller döden som följd. 2011 var siffran 41 stycken, 2010 angreps 21 stycken.
Åttio procent av alla angrepp inträffar under jakt och det är alltså bevisligen vanligast att jakthundar råkar illa ut. Som ett räkneexempel nämner han ett revir med 1-2 vargar där 150 jägare jagar med hundar i snitt 20 dagar per år och jägare. Risken är då ett vargangrepp per tre år, eller en gång på 9000 jaktdagar och finns det en vargfamilj (familjegrupp) bedöms risken till ett vargangrepp på en hund vartannat år, eller en gång per 6000 jaktdagar. Att en konflikt uppstår vid mötet mellan varg och hund är alltså tämligen ovanligt.
Vad händer då om varg och hund möts? Med största sannolikhet sker det många helt odramatiska möten av ren slump där både hund och varg på sin höjd noterar varandra, studerar varandra på avstånd, men sedan fortsätter var och en med sitt. Ibland söker hunden upp vargen, av nyfikenhet, av sociala skäl. Ibland tvärtom, vargen blir nyfiken och det händer att de möts när de jagar samma byte.
Men en direkt konfrontation, en strid, vinner sällan hunden. Att över hälften av de hundar som dödas också blir uppätna, handlar inte om att vargen ser hunden som ett bytesdjur, en parallell är att vargtiken ofta äter upp sina egna valpar när de är dödfödda…i naturen har inget djur råd att låta mat/energi gå till spillo. (Det är bara människan som kastar bort mat, på grund av överflöd.)
En hund är inget bytesdjur for vargen. Vargar umgås inte socialt med vargar utanför den egna flocken. För dem är både främmande vargar och hundar rivaler, därför riskerar både hundar och vargfrämlingar att bli dödade. (Jämför med mänskliga ”revirstrider”, extrem nationalism och främlingsfientlighet). En aggressiv hund, som uppvisar ett hotbeteende visavi vargen löper ökad risk, liksom att en hund som blir rädd och flyr inbjuder till ett anfall. Risken är också stor om hunden är mycket social och vill hälsa, lite för nyfiket och närgånget.
Hundar betraktar vargar som hundar, och vargar betraktar hundar som vargar, de är också i princip samma art och kan få avkomma (hybrider). Men en stor skillnad är, som jag tidigare nämnt, att vargar inte umgås utanför den kända familjeflocken, givetvis undantaget ungvargar som söker partner.
Tobias Gustavsson bor i ett vargrevir och släpper själv sina hundar i reviret, dock ej nära lya eller ”rendezvous”-plats. Enligt honom är det absolut bästa skyddet mot vargangrepp att ha en välutbildad hund som gör det den ska i skogen, som bara jagar det vilt den är avsedd för och struntar i vargspår. Det finns tyvärr anledning att kritisera den svenska jägarkåren för dåligt utbildade hundar, Tobias tar upp bra exempel i filmerna nedan. Här finns mycket att göra inom jägarkåren anser han, det kravs ofta lång och regelbunden träning for att få fram en skicklig jakthund, att den verkligen prioriterar sin uppgift.
Andra åtgärder för att skydda hunden, förutom att träna den väl, är att alltid ha den under uppsikt. Ser du vad som sker kan du tämligen lätt skrämma bort vargen genom att skrika och rusa emot den.
Vargpinglornas effekt är oklar, men är värt att prova enligt Tobias. Av de ca tiotusen hundar som fått en pingla har bara tre blivit attackerade och dödade. Klart är dock att de inte lockar till sig vargarna, som främst förlitar sig på sitt luktsinne. En skyddsväst ger också ett bra skydd, liksom att jaga i lina. Jag har inte svårt att förstå den känslomässiga reaktionen när någon får sin hund dödad av en varg, men det är ovanligt och man kan ”tänka efter före” och skydda sin hund om man nu verkligen bryr sig så mycket om den…och är verkligen den typiskt svenska traditionen med löshundsjakt skäl nog att hävda att vargen inte hör hemma i Sveriges natur? Personligen anser jag inte det!
”I Skandinavien har man gjort 160 försök där vargens skygghet för människor testats vetenskapligt. Vargarna flydde för den annalkande människan i samtliga fall. Det genomsnittliga avståndet när vargar flydde för den annalkande människan var 100 m, men avståndet varierade mellan 17 och 310 meter. Vindstyrkan var den mest avgörande faktorn för vilket avstånd vargen flydde. De kortaste avstånden fick man vid stark vind, då vargarna förmodligen inte hörde eller kände lukten av den annalkande människan förrän hon var mycket nära. I ca 40 % av försöken tog vargarna en ny lega inom 800 m från störningsplatsen inom en timme efter den aktuella störningen och i 95 % av fallen inom 2 km från störningsplatsen. I några fall gjordes försök att gå in på vargar som låg vid slaget byte men detta resulterade inte i några avvikande resultat jämfört med de andra fallen. Man fann heller inga skillnader om människan var utrustad med hund i band eller ej eller om försöken utfördes under dag eller natt.”
(Källa: http://www.jagareforbundet.se/Viltet/ViltVetande/Artpresentationer/Varg/ )
