Torsdagen den 17 januari, 2013
I mitt arbete arbetar jag då och då med problem som blivit så stora att det vanliga sättet att jobba inte räcker till. Det fordras bättre redogörelser och i viss mån förhandlingar med intressenter eller kunder om på hur problemet kan lösas och hur mycket tid jag/vi har på oss för att leverera en lösning.
När det kommer in ett nytt sådant här problem går jag vanligen upp i varv och engagerar mig mycket på många plan för att det inblandade arbetslaget ska kunna leverera något acceptabelt.
Den här typen av arbetsuppgift trivs jag med och det stressar mig mer att tänka på deadlines långt borta exempelvis i projekt med flera månaders ledtid eller mer.
Nu på eftermiddagen deltog jag i ett telefonmöte med en kund angående ett aktuellt problem och jag var inte alls orolig över det. Jag kunde få frågor om saker jag inte kunde förutse, men i sådana lägen tar jag det kallt och berättar utan att hetsa upp mig, utan att lägga in några omdömen, om hur läget är och vad vi kan göra för att tillgodose det kunden efterfrågar.
När jag satt och lyssnade på hur en kollega från samma land som kunden talade med kundens kontaktperson, fick jag en känsla av oro i bröstet och uppåt halsen. Det förvånade mig, jag hade ingen anledning att vara orolig och dessutom hade jag redan med den äran besvarat flera frågor som ställts till mig. Jag öppnade fönstret till mitt arbetsrum och drog några djupa andetag medan jag lyssnade på samtalet som fortsatte på telefonen.
Efter några minuter kändes det bättre och resten av dagen mådde jag bra.
Jag kom ihåg att jag känt så här för länge sedan, jag har en dagboksanteckning från den 26 september 2011 som beskriver något liknande den här känslan.
