Skidskyttar överallt.
Plötsligt var vi omringade av skidskyttar. Det svenska landslaget har avslutat sina tävlingar och skulle hem med samma plan som oss, från München.
”Det är helt hysteriskt här nere”, berättar en av dem, vet inte vem, men det var inte Carl Johan Bergman.
Som står med rutig skjorta på bilden.
Skidskytte är gigantiskt i Tyskland och skidskyttarna är närmast att betrakta som rockstjärnor.
Men skidskyttarna fick, precis som vi, sitta i planet i en timme på plattan och vänta på avisning och annat. Så vi blev försenade även från München.
Vid det här laget börjar mitt tålamod tryta, vi har trots allt snart varit på resande fot i 24 timmar. Och det bara för att ta oss hem.
Strax efter klockan 14 var jag på jobbet.
”Är det här ni jobbar?”, undrar jag när jag kliver in mer än en timme sen till onlinledningens möte.
Och strax efter sju åker jag hem, blir upphämtad av TV-chefen, och då är vi så hungriga att pizza är det enda som duger.
Jag har inte ätit sedan åtta på morgonen, efter att vi mellanlandat från Venedig.
För första gången på länge åt jag upp hela pizzan och mår fortfarande lite illa.
Jag tror att skidskyttarna också äter pizza.
I all fall ibland.
