Det var en gång, ja det var det…en liten ”nalle” som ville bli stor. Jo, jag vet, ni har hört sagan förr, men låt oss ta den igen…
Det var en gång en liten ”nalle” som ville bli stor, han drömde stora drömmar om frihet för dem han kallar de närande och mindre frihet för de tärande. Han tyckte inte om tanken på en välfärdsstat och funderade mycket på hur han skulle väcka de övriga nallarna av sin sort, de andra fick så gärna sova vidare…
Hur skulle han lyckas?
Jo han kom med den lysande idén att stjäla orden från de nallar som även brydde sig om andra nallar och därigenom lura alla nallar att tro att han ville dem väl. Han arbetade idogt och sov givetvis sällan, med rätt hjälp från reklam-nallar med stora fallskärmar fästa på sin rygg lyckades han till sist få många nallar att tro på honom, även några av de sovande, hur det nu gick till…och han blev statsministernalle till slut!
Här kan man tro att sagan fått ett lyckligt slut, men istället blev det starten för den stora olyckan…för de nallar som var sjuka, som inte fick vara med och arbeta och för de med liten sparad peng och inkomst.
Situationen i nalleland fick snart tonen av ”surt”, många av de nallar som inte längre fick vara med blev oroliga och rädda…många små elaka nallar, som likt vår söta lilla ”bully-bear” inte brydde sig så mycket om andra, sökte sig till gänget nalledemokraterna i sin rädsla och började knuffa undan de nallar som hade fel färg på pälsen, brummade lite annorlunda och som hade flyttat in i nalleland eftersom de fruktade andra stygga nallar. De hade dessutom konstiga idéer i huvudet enligt nalledemokraterna och det får man inte ha, alla skall ha samma grundläggande idé…det kallas homogen nallekultur!
Oron spred sig i nalleland, de sjuka som kunde röra en av tassarna eller en klo, kallades till arbete under parollen: Gnäll inte fuskare, jobba på!
…men det fanns inte så många jobb, vår stora och framgångsrika nallechef, the bully-bear, tyckte liksom inte det var nödvändigt med fler jobb eller att man delade på de jobb som fanns, bättre att vissa nallar fick det riktigt bra…åtminstone så många att han kunde sitta kvar på sin tron.
De nallar som blev utan jobb fick en slant, en tid…sedan tvingades de enligt de sjukas tvingande budord: ”Gnäll inte fuskare, jobba på!”, börja jobba, nästan gratis, åt girigt hungriga arbetsgivarnallar inom organisationen Fasan nr 3. Alla nallar var rädda för Fasan nr 3, hamnade man där…ja då fanns det bara slut kvar och man fick snabbt lära sig suga på de torra ramarna. Nalleriksdagen hade beslutat att Fasan nr 3 skulle upphöra, men det brydde sig inte stornalle om…han bara bytte namn på Fasan nr 3 och fortsatte enligt sin idé om att fler nallar skulle hamna ensamma i skogen…denna tysta ensamhet kallas ”utanförnalle”. Eftersom alla fruktade att bli en utanförnalle så höll de tyst, arbetade för en mindre peng…bara för att innanförnallarna skulle få mer gömd peng i sin lilla läderpung och kunna köpa fler och fler kul små leksaker, … en extra ”sport utility vehicle” (låter kul) , eller ett nytt kök till jul?
Det var lite synd om utanförskapsnallarna, men det tyckte ingen…inte högt i alla fall, för tänk om vi får tillbaka välfärdsnalleland och alla fick det bra, då fick ju jag mindre…och det går ju inte sade alla som gillade chefens idé, så det blev liksom som det blev i ett mycket surt litet ”tillväxt” nalleland.
…hur det gick till slut i nalleland, ja den delen av sagan ligger längre fram…men det blev nog inte mindre surt i stornallens ”bully-land”…?
