Tankarna fortsätter snurra. Samtalet med min coach var toppen men efter två timmar var vi båda två lika möra och tömda. Fokus låg på vad jag vill uppnå för tillstånd, hur jag vill ha det och hur jag ska nå dit.
Lätt sagt. Skitsvårt gjort.
Tårarna flödade över flera gånger när jag berättade om mitt liv. Ett liv som bestått om att överleva. Inte om att leva. Det var en tung insikt.
Jag kunde konstatera att jag har åkt ner flera trappsteg hemma hos Maslow.
Från att ha jobbat mig upp till toppen håller jag just nu på att säkerställa att jag ens känner den trygghet som jag måste ha. Just ordet trygghet var något som jag ofta återkom till. Jag vet ju om att jag är en trygghetsnarkoman, vilket är fullt naturligt med min historia och bakgrund, men att det var så tydligt trodde jag inte.
Min coach ritade upp en sån där leksak som har en tyngd i botten och som alltid gungar till upprätt läge. Hon menade att självkänslan ligger i botten och är inte självkänslan tillräckligt stor så kan man inte av sig självt gunga tillbaka, stå upp igen. Vi pratade en hel del kring det och jag kunde konstatera att jag tidigare hade en megajärnklump av självkänsla i botten men att den i dagsläget är ultratunn. Det är inte så konstigt att jag har reagerar som jag gör med andra ord.
På slutet frågade min coach vad jag ville göra efter samtalet. Jag berättade då att förut när jag mått dåligt så har jag varit ute och gått. Första tiden efter separationen från Tuppen var jag ju alltid ute och gick, ofta med spännande utmaningar att hitta tillbaka eftersom jag gått bort mig. Det var mitt sätt att bearbeta allt som hänt samt att jag hade svårt att vara hemma. När jag under dessa promenader tänkte på hur jag ville ha det var det alltid sommar. När jag nu funderade över vad jag ville göra så kom en för mig förvånande bild fram; jag och Konsulten som är ute och går en solig vinterdag.
Vi ska träffas igen nästa vecka. Tills dess har jag förhoppningsvis fått ordning lite mer på mina tankar.
