Igår fick jag ett mejl av en mamma till en tjej med diagnosen add som går på högstadiet. Mamman undrar om det är värt att kämpa. Hon undrar vad man skall göra när barnet inte längre orkar gå till skolan. Hon undrar vad man skall säga till rektorn som säger att tjejen måste ta lite mer initiativ själv för att få vara med i klassens gemenskap.
Det är värt att kämpa! Men. Det är inte säkert man orkar. Som barn eller som förälder. Ibland, eller till slut, ska jag säga, så finns ingen energi kvar att kämpa med. Då måste man lyssna på kroppen och ta en paus. Som förälder och som barn. Det går inte att kämpa när man ingen energi har och när man inte får någon energi att fylla på med.
Det är värt att kämpa! För att barnet skall ha kvar sin självkänsla och för att barnet så småningom skall ta sig igenom högstadiet, men kanske inte exakt då när man står där i stormen.
Vi hade lärare som förstod och en organisation som ofta fungerade väldigt bra. Det var ändå nästan för mycket för att min dotter skulle orka.
Skolverket är bra, men ibland blir det fel. Som när lärare och rektorer känner sig så pressade av att göra som det står i Skolverkets lagar och regler, så man glömmer att man ibland måste hitta andra lösningar och alternativ för elever som inte är som majoritetseleverna.
Att få höra att ens barn (eller man själv för den delen) måste ta mer initiativ för att få vara med i klassgemenskapen är märkligt - när det är just det som är en del av funktionsnedsättningen, alltså förmågan att skapa sociala relationer - på det sättet som majoriteten av elever i grundskolan gör.
För ett par år sedan sa jag;
- Bara man klarar grundskolan, så kommer resten också att fungera.
Även vuxenlivet kan lägga många krokben och gräva en och annan grop, speciellt när man har npf-svårigheter, men bara man får behålla självkänslan när man växer upp så kan resten, bland annat studier, repareras när man blir äldre.
När du står där i orkanen och det känns som att allt som skall vara fast kring dig eller/och ditt barn snurrar med en faslig hastighet så försök att vila i det att det är okej att ta en annan väg, ett annat beslut för att få livet att fungera. Ibland måste man vila. Så fortsätter man att kämpa när orken kommer tillbaka. Det är värt att kämpa! I sin egen takt...
Jag lyssnade på Immanuel Brändemo igår. Det var både intressant och trevligt. Vi två pratar om samma saker, fast ur lite olika perspektiv när vi föreläser. Han som mitt i det att ha npf-varianter (som Immanuel tycker att vi borde säga istället för funktionsnedsättningar) och jag som stående precis bredvid och som lärare. Intressant och roligt att prata lite med en person där både jag och Immanuel känt till varandra under några år, men aldrig setts i riktiga livet. Kul, tyckte jag att det var, i alla fall.
Det är värt att kämpa! Men. Det är inte säkert man orkar. Som barn eller som förälder. Ibland, eller till slut, ska jag säga, så finns ingen energi kvar att kämpa med. Då måste man lyssna på kroppen och ta en paus. Som förälder och som barn. Det går inte att kämpa när man ingen energi har och när man inte får någon energi att fylla på med.
Det är värt att kämpa! För att barnet skall ha kvar sin självkänsla och för att barnet så småningom skall ta sig igenom högstadiet, men kanske inte exakt då när man står där i stormen.
Vi hade lärare som förstod och en organisation som ofta fungerade väldigt bra. Det var ändå nästan för mycket för att min dotter skulle orka.
Skolverket är bra, men ibland blir det fel. Som när lärare och rektorer känner sig så pressade av att göra som det står i Skolverkets lagar och regler, så man glömmer att man ibland måste hitta andra lösningar och alternativ för elever som inte är som majoritetseleverna.
Att få höra att ens barn (eller man själv för den delen) måste ta mer initiativ för att få vara med i klassgemenskapen är märkligt - när det är just det som är en del av funktionsnedsättningen, alltså förmågan att skapa sociala relationer - på det sättet som majoriteten av elever i grundskolan gör.
För ett par år sedan sa jag;
- Bara man klarar grundskolan, så kommer resten också att fungera.
Även vuxenlivet kan lägga många krokben och gräva en och annan grop, speciellt när man har npf-svårigheter, men bara man får behålla självkänslan när man växer upp så kan resten, bland annat studier, repareras när man blir äldre.
När du står där i orkanen och det känns som att allt som skall vara fast kring dig eller/och ditt barn snurrar med en faslig hastighet så försök att vila i det att det är okej att ta en annan väg, ett annat beslut för att få livet att fungera. Ibland måste man vila. Så fortsätter man att kämpa när orken kommer tillbaka. Det är värt att kämpa! I sin egen takt...
Jag lyssnade på Immanuel Brändemo igår. Det var både intressant och trevligt. Vi två pratar om samma saker, fast ur lite olika perspektiv när vi föreläser. Han som mitt i det att ha npf-varianter (som Immanuel tycker att vi borde säga istället för funktionsnedsättningar) och jag som stående precis bredvid och som lärare. Intressant och roligt att prata lite med en person där både jag och Immanuel känt till varandra under några år, men aldrig setts i riktiga livet. Kul, tyckte jag att det var, i alla fall.
 |
| Immanuel efter föreläsningen då vi fick en pratstund och då jag fick ta en bild på honom. Tack för igår, Immanuel! |