Jag har ytterligare en blogg som jag försökte göra något bra av, men på något sätt sitter skrivlusten i den här bloggen och här känner jag igen människorna. Jag skrev några inlägg, men vissa saker passerar oförmärkt förbi. Det sista inlägget ”Så mycket bättre” blev heller ingen hit:
”Här kommer natten. Jag fick ståpäls när Miss Li sjöng Pughs ”Här kommer natten” i programmet ”Så mycket bättre”. Denna totala känslourladdning drog som en vind från TV-rutan och in i vardagsrummet., virvlade runt, ökade, avtog och slutade i ett sprakande fyrverkeri. Fyllde rummet. Fantastiskt…Det är natt. Här har också natten kommit. Det finns en speciell klarhet i en natts tystnad. Världen har liksom stannat av. Avskalad och ny. Varje dag är ny. Tiden tar aldrig slut. Den är som ett tryggt ankare att hålla fast i. I båten seglar vi kors och tvärs, guppar omkring, ror – ibland så behöver vi stå precis stilla och kastar i ankaret. Båten snurrar sakta runt den nedsänkta kättingen. Vi håller kvar, men en dag kastar vi åter loss. Driver mot nya nätter, mot nya dagar – mot livet, till livet. Allt är nytt, även om ingenting är nytt under solen – så är varje dag ny. Det är det som är så fantastiskt med natten – när dagen föds…”
Ingen reaktion. Fast jag hade lagt in Miss Lis sång från Youtube. Man gör vad man kan – men ibland räcker det bara inte till. Och det får mig att fundera över orden; vad vi vill säga och vad vi säger. Att ord kan vara förtäckta mantlar av vad vi egentligen vill förmedla – fast i en annan skepnad. Ridåer. Bottnar allt bara i det störta behovet en människa har – se mig. Helst i ögonen. Förmedla. Bekräfta.
Jag tycker fortfarande att natten är vacker och mystiskt levande fast den är så mörk och tyst. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den här bloggen och jag känner mig som hemma igen…
Postat i:Funderingar Tagged: aftonbladetblogg, miss li, så mycket bättre
