Mötte en ung tjej när jag var på väg hem från stan. Hon skulle till sporthallen nära mitt hem men hittade inte dit, hon frågade mig om vägen. Istället för att försöka förklara vägen så beslutade jag mig för att följa henne dit, vi fick en gemensam promenad på knappa 10 minuter.
På dessa 10 minuter hann jag få höra att hon var nyinflyttad till stan, går på en av stans gymnasieskolor. Hon hade strulat ett par år, varit en bråkstake, som hon själv sa. Hon hade en gång i tiden haft drömmar om att bli advokat, men inte nu längre. Hon nämnde att familjen hade hindrat henne och hon hade tagit till destruktivt beteende istället för att plugga, men nu hade hon slutat vara offer och skulle ta ansvar för sitt liv. Hon ville inte strula längre, hon ville inte vara destruktiv. Jag lyssnade, ställde några följdfrågor och bekräftade henne. Jag fick en kram när vi skildes åt, det kändes naturligt och rätt – och vi gick åt var sitt håll.
Trots att vi bara delade väg under 10 minuter av våra liv kändes det som ett värdefullt möte.
