Här sitter jag ensam i vardagsrummet. För ett tag sedan tyckte jag det var vardagslyx – nu börjar jag tycka att det är rätt tråkigt…
Jodå, än så länge kan jag fortfarande se det som vardagslyx. Det är rätt skönt att sitta i tystnaden för sig själv, men… så saknar jag dem. Barnen, som är en trappa upp. Visserligen är det himla mysigt att höra hur de umgås, skrattar och pratar tillsammans, men ändå… lite ensamt blir det ju.
Snart får jag väl beordra dem att komma ner och hålla morsan sällskap vid tv:n på kvällarna. Någon gång ibland i alla fall. Typ en timme i veckan är väl rimligt?
