Ja, fifaan (!) vad stark jag är!
Jag klarar allt. Typ.
Men VARFÖR då då?
Därför att jag inte har något val!
”Du är så DUKTIG och STARK som klarar av din cancer/din brors död/ditt barns död/din mammas sjukdom/arbetslösheten…”, säger ”folk”.
”Vaddå DUKTIG och STARK?!?”
Vad är alternativet, liksom?? Lägga sej ner och dö?
”Jag skulle AAAAALDRIG klara av det!” lägger dom sen till.
Nähä! Så då är jag någon slags Supermänniska då, med några slags Superkrafter??
Jag ska bara tala om att dom flesta människor ”klarar av” det dom ställs inför. Alternativet är ju att ”hoppa framför tåget”. Typ.
Eller bara lägga sej ner och sluta Vara. Då blir man inlagd. På psyket.
Så vad är Alternativet?
”Du klarar ju ALLT!”
Ja, men helst skulle jag vilja krypa upp i någons famn, ”bli liten”, stoppa tummen i munnen och gnälla: ”Hjälp mej! Jag vill inte själv! Kan inte!”
Jag vill OCKSÅ vara liten och bli omhändertagen ibland! Jag vill OCKSÅ vara SVAG!
Inte bara svag ensam hemma i ensamhet, gråtandes liggandes i sängen och tyckandes synd om mej själv….jag vill vara svag MED någon, som tröstar och hjälper och som säger att det kommer att ordna sej.
Men har det Någonsin hänt i mitt liv?
N Å G O N S I N ? !
Min ex-man ”erkände” vid något tillfälle att han blev svag och hjälplös i närheten av mej, för han VISSTE att jag skulle ”fixa allt”, så hur mycket jag än ”kröp ihop” och blev ”svagare och svagare”, så lyckades han alltid ”lägga sej under” mej….
…..så att han ALLTID ”vann” svaghetsmatchen!
Shit! säger jag bara.
Man orkar ju inte vara duktig och stark och klara allt själv jämt.
Eller gör man det?
Om man måste så gör man ju det. Men sen går man sönder.
En vacker dag – eller möjligen en regnig – faller man ihop. I en liten hög. Och blir som en liten trasa. Illaluktande och urvriden.
Det är kanske därför det värker i hela kroppen hela tiden numera. Det är kanske kroppen som inte orkar mer….
Ensam är stark…..?
Ensam är inte stark?
Eller hur var det nu?
