Jag som trodde att jag skulle slippa dig. Allt var ju fixat och klart. Alla skulle bli nöjda och jag skulle må bra.
Vi skulle åka till Fjälltoppen med alla barnen. Mina barn skulle för första gången i sitt liv slippa att bara sitta av julafton. De skulle få en vit jul med snögrottor, pulkaåkning och mys framför brasan. Nån gång efter julafton skulle vi se till att alla barnen kom iväg hem och vi skulle få tid för oss själva och de skulle få tid med sina andra släktingar.
Alla skulle vara nöjda och belåtna och Julefriden skulle vara hos oss hela tiden.
Men nähä då.
Självklart sket det sig. Julstressen bankade på dörren, hånflinade och med ett sardoniskt leende frågade hen om jag verkligen trodde att hen skulle hålla sig borta.
Jag stod där i dörren. Vinden ven. Snön yrde in och solen gick ner bakom Sjöbloms dass.
Julefrid suckade djupt, tackade för sig och gick ut ur dörren. In klev istället Julstressen.
Tack så jävla mycket för det.
Hur fan har du tänkt att julen skulle lösa sig nu – utan att någon hamnar i kläm, utan att någon eller några får sitta av julafton, utan att jag gråter av stress och outtalade krav, omöjliga att tillfredsställa?
Fan ta dig, Julstress!
