Jag fick ett mejl med en fråga häromdagen. Mejlet kom från en kvinna som ställde några frågor, bland annat undrade hon varför jag har "Alla har lättheter" som rubrik för min blogg.
Tänkte passa på att berätta varför här och nu.
När min dotter var som mest utsatt i slutet av lågstadiet och i början av mellanstadiet så var allt väldigt svart kring vår familj. Svarta tankar och svarta upplevelser. Det var svårt att se ljusa färger och hopp i det läget. Det är lätt att se alla svårigheter när man kämpar i motvind. Det är svårare att se lättheterna. Men alla människor har lättheter.
Tyvärr har vi som lärare ett uppdrag kring barnen som växer upp, som inte går ihop med många av barnen med npf-diagnoser. Vi ska ge alla en rättvis skolgång och vi ska ge alla "samma chans". Tyvärr blir det ofta tvärtom när det gäller barn med npf-svårigheter.
Många av barnen har svårt att hitta/visa sina lättheter för att vi prackar på dem så mycket av det vi menar är viktigt att de kan. Tyvärr försvinner lättheterna i ett moln av mörka och svarta krav. Vi jobbar så mycket med det som är svårt hos barnet att barnet aldrig får visa sina lättheter eller ens orkar se dem själv.
Alla har lättheter och vi måste vara duktiga på att leta efter dem. Vi måste släppa några "måsten" för att släppa fram lättheterna i ljuset. Det är inte lätt. Som lärare har vi krav på oss att barnen skall nå upp till målet. Tyvärr kämpar vi så mycket med målen att vi ibland inte hinner se individen och det som individen är bra.
Lättheterna är de som vi kommer att jobba med när vi är vuxna. Det är de som lyfter oss, som ger oss självkänsla och ljusa tankar.
Lättheterna är extremt viktiga för en människas utveckling.
Tyvärr glömmer vi det ibland för alla mål som alla elever måste nå...
Men det är lättheterna som är de viktiga. Samhället behöver inte bara människor som sitter på en stol och kan skriva utredningar och matematiska rapporter. Samhället behöver helt andra insatser av helt andra människor också.
Ibland tror jag att vi glömmer det.
Tänkte passa på att berätta varför här och nu.
När min dotter var som mest utsatt i slutet av lågstadiet och i början av mellanstadiet så var allt väldigt svart kring vår familj. Svarta tankar och svarta upplevelser. Det var svårt att se ljusa färger och hopp i det läget. Det är lätt att se alla svårigheter när man kämpar i motvind. Det är svårare att se lättheterna. Men alla människor har lättheter.
Tyvärr har vi som lärare ett uppdrag kring barnen som växer upp, som inte går ihop med många av barnen med npf-diagnoser. Vi ska ge alla en rättvis skolgång och vi ska ge alla "samma chans". Tyvärr blir det ofta tvärtom när det gäller barn med npf-svårigheter.
Många av barnen har svårt att hitta/visa sina lättheter för att vi prackar på dem så mycket av det vi menar är viktigt att de kan. Tyvärr försvinner lättheterna i ett moln av mörka och svarta krav. Vi jobbar så mycket med det som är svårt hos barnet att barnet aldrig får visa sina lättheter eller ens orkar se dem själv.
Alla har lättheter och vi måste vara duktiga på att leta efter dem. Vi måste släppa några "måsten" för att släppa fram lättheterna i ljuset. Det är inte lätt. Som lärare har vi krav på oss att barnen skall nå upp till målet. Tyvärr kämpar vi så mycket med målen att vi ibland inte hinner se individen och det som individen är bra.
Lättheterna är de som vi kommer att jobba med när vi är vuxna. Det är de som lyfter oss, som ger oss självkänsla och ljusa tankar.
Lättheterna är extremt viktiga för en människas utveckling.
Tyvärr glömmer vi det ibland för alla mål som alla elever måste nå...
Men det är lättheterna som är de viktiga. Samhället behöver inte bara människor som sitter på en stol och kan skriva utredningar och matematiska rapporter. Samhället behöver helt andra insatser av helt andra människor också.
Ibland tror jag att vi glömmer det.