Jag borde nog inte tillbringa en hel dag ensam hemma.
För det första har jag knappt städat någonting.
Dock är glasinsamlingen inlämnad där det ska och högarna med post, tidningar och annat pappersaktigt också där de hör hemma istället för att vara överallt.
Men när jag är ensam hemma , kollar alldeles för ofta vad som händer på Facebook.
Och då kan man se saker som man inte vill veta av.
Till exempel det fakta att en av mina, som jag trodde tydligen, närmaste vänner, finns visst där. Och till råga på allt är hon vän där med den personen som gjorde sitt allra bästa för att förstöra mitt liv för några år sedan. Hen försökte på alla sjuka sätt som hen bara kunde. Dock gck allt inte i hens väg, obviously.
”Väninnan” avskydde ju hen också.
Sa hon hela tiden.
Vi har inte pratat med varandra på flera månader. Jag försökte hålla kontakten och hjälpa henne när hon mådde dåligt. Till slut tröttnar man ju att det inte svaras i telefon när jag ringer, sms-kontakten uteblir och löften hålls överhuvudtaget inte. Jag tänkte hela tiden att det tar sig sen. Och försökte igen och igen och igen.
Det gjorde det inte. Hon hörde aldrig av sig förrän på nyårsafton då jag fick jag ett sms från henne som jag inte svarade på.
Varför skulle jag? Jag orkar inte vara den som stödjer, hjälper till, firar barnen och henne och inte ens få en ursäkt när man inte dyker upp på vare sig fest eller kalas man är bjuden till (och har tackat ja till). Eller på löften att nästa vecka minsann ska jag betala tillbaka de tusenlapparna jag är skyldig. Jag tycker man ska hjälpa till, låna pengar osv men inte när man inte får något tillbaka.
Annat än tomma ord och ännu tommare löften.
Fan vad ont det gör.
Fortfarande.
