…i olika situationer.
Jag är iallafall väldigt Olika. Det går inte att säga: ”Hon är SÅN!” om mej, för jag är inte ”Sån” – jo, kanske lite likadan inuti nästan jämt, men inte utanpå!
Ibland är jag väldigt trygg i mej själv och känner mej självsäker, och då skämtar jag ofta och skrattar en del, och mår rätt bra. I andra sammanhang kan jag känna mej osäker ”som en liten flicka”, undrar vad ”folk ska tro och tänka” men skiter (faktiskt) i det samtidigt, känner mej lite ”utanför och ensam” och jag tycker inte alls om mej själv i den känslan.
I vissa situationer känner jag mej bara Helt Fel, och jag vill helst bara gå hem och dra något gammal över mej. Då brukar jag tystna och dra mej undan och orkar inte ”kämpa emot” den jobbiga känslan, även om jag ofta försöker med det.
Om man rör sej bland samma människor jämt och ständigt, så är man nog rätt lika i dom olika sammanhangen – när man kanske alltid känner sej riktigt Trygg och känner att ”HÄR är jag som jag ÄR!”.
Men jag har bytt Situation i livet så många gånger att jag vid väldigt många tillfällen varit Helt Ny.
I Vissa Nya Sammanhang kan jag vara Mej Själv, men för det mesta är jag lite avvaktande och liksom ”känner in” omgivningen och stämningen på det nya stället/med dom nya människorna. Det handlar mycket om vilka som finns i sammanhangen, om vi ”klickar” eller om jag känner något slags ”motstånd” eller ifrågasättande.
Det är jobbigt att vara inkännande och intuitiv ibland, men det är ju en förmåga jag tränat på, och utövat, hela livet! Det ingår ju liksom i mitt jobb att vara ”sån”.
En del människor är sådana att dom alltid är ”Tjohej-tjoho!” och ”tar över” och ”kör sitt race” utan att känna in och känna av. Det kan vara rätt befriande, men det kan också hämma omgivningen.
Jag har tänkt att det vore rätt skönt att vara en ”Tjohej-tjoho!-människa” ibland. En sån som INTE lyssnar av, utan bara utgår från sej själv och också utgår från att ”Alla-gillar-mej-och-gör-dom-det-inte-så-skiter-jag-i-det”.
Länge kände jag att jag verkligen Önskade och Ville vara i ett sammanhang läääänge, för att få känna hur det känns. Nu har jag varit i ett sammanhang läääänge…..
….. och Svaret på frågan: ”Hur känns/kändes det?” är: ”Bra. Det känns tryggt och BRA. Man slappnar av, litar på sej själv, vågar vara sej själv och känner sej trygg.”
Så nu när jag varit på ett ställe länge, och känner mej trygg, ska jag sluta.
Är jag dum i huvet, eller?!?
Troligen.
