(roziefilosoferar.blogspot.com) Den dolda sanningen

Hans iskalla ögon, bistra uppsyn och sammanbitna smala läppar vittnade om att han inte tillhörde den snälla kategorin av karlar som man gärna ville umgås med. Faktum var att han var en man som alla älskade att hata. En riktig psykopat. Även hans ärrade knogar och ansikte vittnade om alla de otaliga duster han hade haft med sin omgivning. Där alkoholen flödade fanns han alltid på plats och såg till att han fick sin "beskärda del av kalaset". Och fick han det inte så såg han till att hamna i slagsmål för att driva igenom sin egen vilja. Var han än drog fram så ville han visa att han var bättre än alla andra. "Omgivningen ska lära sig veta hut och veta sin plats!" Ja, så var det han alltid sa. Och gud nåde den som sa emot honom. Han ville framstå som en ärad och vördad slagskämpe. Omgivningen skulle dyrka marken han gick på och se upp till honom. Han skulle vara deras Gud och de hans trogna undersåtar. Otaliga gånger hörde jag talas om hans äventyrliga bravader, vilka sträckte sig från tidig ungdom till dags datum. Vilda rövarhistorier där han hade huvudrollen som "den store hjälten" i de mest osannolika historier man någonsin kunde drömma och fantisera om. Och den ena historien var värre än den andra. "Ingen kan sätta sig över mig, minsann!" skroderade han och spände ut bröstet. Men en hemlighet hade han, denne självgode man - Han var rädd för tandläkaren och led av en oerhörd "tandläkarskräck". Tänk så det kan vara ...