Det kryper i mig, och jag vet inte ens varför. Rastlösheten är närmare än vad den brukar vara, mer påtaglig.. Kanske är det för att det är måndag, barnen är i skolan och sambon jobbar. Kanske.. Men jag tycker att det var så även igår. Och inte kunde jag göra någonting åt det heller.
Jag kan sitta och stirra på datorskärmen, i timmar, utan att egentligen göra någonting speciellt. Bara se den. Irritera mig på alla fläckar, men inte orka göra någonting åt dem. De finns där, jag skall irritera mig på dem, det är meningen. För jag orkar inte ta bort dem. Skräp, va fan, spela roll. Det finns så mycket annat sådant här omkring i alla fall.
Planer på öppna förskolan idag, men Grodan är förkyld och jag lika så. Kanske inte mycket, men så att det räcker för att folk skall börja undra varför en är där, smittar de andra. Men samtidigt så vill jag. Träffa folk, vara social, se saker. Inte sitta här instängd och bli som jag blir.
Börja/lära mig sticka kanske.. Eller varför inte med makkramé igen.. Eller måla, eller läsa en bok. Det finns många saker som jag vill göra, som jag vet att jag inte kommer att ta tag i så länge jag är själv hemma.
Träffa folk.. Ja tack.. Om det inte vore för allt annat..
