Egentligen slår det mig först framåt lunch.
Efter att jag har tagit emot och intervjuats av reporter och fotograf från Dalarnas Tidningar i två timmar och är på väg mot lunch med Maria.
Kanske strax efter att jag kommit på att jag glömt plånboken och måste tvinga mig att bli bjuden av min lunchdejt, det är nog precis där jag inser att jag är tillbaka.
På banan.
Huvudet är piggt, jag orkar tänka tankar till slut och formulerar fullständiga meningar.
Jag känner hur det börjar bli roligt igen, livet, och hur hjärnan kokar av idéer. Av sinnliga och konkreta mål.
Jag är frisk igen.
Inte så pass att jag kan träna, det blir nog först i morgon, men ändå; jag är tillbaka.
En fenomenal känsla.
