När det gäller viktnedgång iallafall. Jag blir smått inspirerad och sedan smått deprimerad. Först är det ”WOW, du gick ner 47kg på 1 år!!”. Sedan läser jag hur det gick till.
”Ja jag började träna varje dag och så följde jag ett strikt mat-schema och då var det hur lätt som helst!”.
NÄHÄ??? Menar du allvar?
Jag blir inte inspirerad av människor som har haft tid till att träna, som inte har barn/jobb som tar tid. Som har tillgång till dietist eller personlig tränare. Inte ett dugg. De har haft det lätt.
Jag blir inspirerad av sådana som jobbar 8-17, hämtar ungarna på förskolan, hinner ha umgänge med ungarna, hinner umgänge med sin partner, hinner ha vänner, ha egentid OCH sedan hinna äta sunt och träna. Hur gör ni? Vad offrar ni? Hur går det till?
Hur gör ni för att prioritera träning framför familjen? Vilka tankar använder ni då?
Inte bara det. Jag vill läsa om sådana som misslyckats gång på gång. Som tappat orken och sugen på träning och allt var bantning heter men som tagit sig vidare. Hur gjorde ni? HUR?
Berätta er fantastiska hemlighet. Fixa den på burk och sälj den till mig sedan!!
Hur JAG gör: Jag har börjat smårymma iväg för att hinna träna. Jag slänger in 30 minuter zumba med dottern (så vi får lite egentid tillsammans). Idag smet jag ut på 20 minuters promenad i snön och för att förhoppningsvis kunna rensa huvudet från huvudvärken som förföljt mig under dagarna. Jag ser till så vi äter tillsammans för det mesta. Så Viktklubb på det. Förbannat tråkiga viktklubb som jag försöker glömma bort att jag använder för att kontrollera kcal. Så promenader hit och dit, tar alltid trapporna osv osv.
Jag vet att jag låter fullkomligt superbitter. Men jag kan verkligen inte identifiera mig med ”sådana framgångs-sagor”.
Ge mig trebarnsmamman som jobbar som sjuksköterska och kämpar med att jonglera viktnedgång, jobb, make, vänner och sitt känsloliv!!!
