Jag har träffat Storan!
Vi har haft några timmar för oss själva där vi fikat, provat skor och pratat, pratat och pratat. När jag stannade på hennes (dvs hennes pojkmanväns) gata så satt vi kvar i bilen i över en halvtimme. Hon ville inte gå in utan fortsatte bara att prata. Till slut ringde min mobil och det blev som en väckarklocka för henne. Hon tittade jättelänge på mig medan jag strök henne över håret när vi sa hejdå, och jag såg hur hon riktigt njöt av min hand. Hon stod kvar på trottoaren och tittade på mig medan jag körde iväg.
Jag lever just nu som i ett lyckorus.
I morgon ska hon titta på en lägenhet i Hemstaden, bara något hundratal meter från både hennes pappa och hennes farföräldrar bor. Hon dock är lite kluven. Hon säger att hon vill helst bo i vår stad, att hon vet att ungdomsarbetslösheten är hysteriskt hög i Hemstaden jämfört med vad den är i vår stad, men vad ska hon göra – eget boende är prio ett för henne. Jag håller med henne. Hon behöver hitta sig själv. Problemet är ändå den förbannade bostadsbrist som vi har i vår stad.
Och så mogen hon har blivit!
Hon säger att hon inte vill bli som en av våra släktingar som börjar närma sig de 30 men inte jobbat en enda dag i sitt liv, som lever på soc och som bara längtar till nästa fest. Släktingen har fastnat i ett tonårsbeteende och ser ingen anledning till att ta sig ur det. Storan berättade att släktingen inte längre har några kompisar eftersom hon levt på dem, förväntat sig att de ska bjuda henne på mat och alkohol.
”Mamma, jag vill inte bli som vår släkting. Jag vill ha ett jobb eller åtminstone plugga till något som ger ett jobb.” Åh, det var som ljuv musik i mina ögon! Så mycket som jag tjatat om detta.
Storan berättade också att hon bytt handläggare på Arbetsförmedlingen och att den nya tycks förstå och se henne. Hon sätter stort hopp till denna handläggare och det är också en anledning till varför hon inte vill flytta till Hemstaden.
- Mamma, jag vet att jag festade för mycket i somras, säger hon försiktigt samtidigt som hon skyggt möter min blick.
- Ja, Storan. Jag vet det att du gjorde det. Jag tittade henne i ögonen och jag såg en blandning av lättnad och… ja, jag vet inte, något mer var det… skam? Ett tack för att jag uppmärksammade det då? Ett tack för att jag bekräftade henne?
Angående bekräftelse. Det är just det som gör att hon är tillsammans med sin 18 år äldre pojkvän. Han bekräftar henne.
- Mamma, han är inte alls i sättet så gammal. Ibland känner jag mig gammal jämfört med honom.
Det var då jag valde att berätta om min resa bland äldre män som ”bekräftat” mig. Inklusive hennes pappa. Hon sög in sig mina öppna, raka och ärliga ord. Jag såg att hon hörde vad jag sa.
Vi pratade också om så mycket annat, om julen, om släktingar, om hur det är att bo med Hyenan, om Lillans relation till deras pappa, om mitt jobb, om Fjälltoppen och tusen andra saker. Inte ett endaste ont ord, inte en irritation, inte en obekväm tystnad.
Och jag är så lycklig!
