När jag var liten avled en nära släkting till mig. Det talades efteråt bland de vuxna om hur synd det hade varit om honom när han levde. Han hade lämnats av sin hustru, och i samma veva började han att missbruka alkohol allt mer och mer. Han stängde in sig i sin ensamhet alldeles förblindad av sorg och vrede, drog för alla gardiner för fönstren och satt där i mörkret och hängav sig åt sitt drickande.
Vidare berättades det att han hade avlidit alldeles ensam i sitt hem och när man hade funnit honom hade man hittat en massa lik i hans lägenhet. Förf�rad lyssnade jag till de vuxnas berättelser om den stackars mannen och för min inre syn kunde jag se en massa döda människor ligga huller om buller i hans lägenhet, och mitt ibland dessa även min släkting.
- Låg det döda människor hemma hos NN? utbrast jag förfärat. De vuxna tystnade med ens och ett flertal blickar riktades mot mig, och plötsligt fylldes rummet utav gapskratt. Jag kände mig dum och skamsen och harmens rodnad spreds på mina kinder. Varför skrattade de åt mig? Hade jag sagt något dumt? Men de sa ju...??? Mina förvirrade tankar avbröts av en röst. Jag minns inte vem som yttrade svaret då allt var ett enda stort virrvarr;
- Men, snälla lilla gumman! Man kallar urdruckna spritflaskor för lik! Visste du inte det? Någon klappade mig lätt på mitt nedböjda huvud. Och med blicken nedsänkt mot golvet försökte jag göra mig så osynlig som möjligt. Tyst och stilla gick jag med försiktiga steg ut ifrån rummet, och i bakgrunden hörde jag rösterna återuppta samtalet om den stackars mannen som låg mitt ibland en massa lik ...
Berättelsen är tagen direkt ur livet och bilderna kommer från
Photo Pin
