Får se om jag kan konkretisera mitt förra, rätt så ångestladdade inlägg .
Jag håller på och ”tar hand om mig själv” för att gå ner i vikt. Jag äter ”rätt” så gott jag kan. Följer kcal-räkning, så gott det går. Skippar godis/glass/snask. Är ute och rör på mig. Jag går t.o.m. ner i vikt.
Jag vet att det är ”så enkelt” som att bara ”bestämma sig!”. Jag vet att det är en fjärt i rymden gentemot allt annat som pågår på denna planet.
Jag HAR bestämt mig. Jag bara orkar inte vara glad och se positivt på det. Min mentala förmåga att skydda mitt inre mot negativitet är just nu nere på noll. Jag blir mycket provocerad av att folk skriver ”Det är bara lathet” eller ”du vill egentligen inte” ELLER ”det är inte så svårt”.
Det är skitsvårt. Inte att ”hitta tiden”. Inte att ”äta rätt”.
Jag bara orkar inte för att jag är förbaskat trött och less i mitt huvud. Jag behöver en kram, lite stöd. Lite lugn och ro. Lite”"ska vi ut och gå?” utan att det handlar om att gå för att förbränna. ”Vad vill du äta?” utan att det handlar om att ”ät så lite kcal som möjligt”.
Jag vill verkligen bara orka vara glad igen.
