Kan man liksom inte få VILA ifrån sej själv ett tag? Ta en paus liksom. Gå ut och andas, eller nåt!
Jag blir så trött på mej själv ibland, att jag skulle vilja springa ifrån mej, göra slut, gömma mej ifrån mej själv……
…. men DET GÅR INTE! Jag är fastnaglad vid mej själv, som om jag vore fastsatt med handbojor.
Usch!
Det är småsaker som är så KNÄPPA som jag gör, och som jag upprepar, fast jag bestämt mej för att INTE….!
Eller lite större saker som jag inte tar tag i, eller förstår, eller klarar av…som gör mej TOKIG!
Jag MÅSTE ju! Jag är ensamstående med ALLT ansvar över mej själv och mina barn. JAG MÅSTE!
Skit! säger jag till mej själv: ”SKITKÄRRING!”
Eller nåt.
”Idiot! Hur tänkte du?! You did it again, liksom!”
Ibland svarar jag: ”Förlåt. Jag tänkte inte…”
”Men det är ju DET du ska göra, har vi ju kommit överens om: TÄNKA EFTER FÖRE! Varför gjorde du inte det!?!?”
Och så har jag ingen förklaring. Eller; ingen BRA förklaring.
Så då står jag där och skäms! Och är arg på mej själv. Sur. Irriterad. Har lust att göra SLUT!
Men det går inte!
Eller så svarar jag:
”Jag TÄNKTE faktiskt! Jag tänkte jättemycket! Men det gick inte ändå!!”
Och då börjar jag undra om det är något fel därinne i hjärnkontoret någonstans…..
Någon liten bokstavskombination kanske?
Det vore rätt skönt att få den förklaringen: ”Nej, du/jag kan inte såna här saker för den lilla biten i hjärnan som sköter detta, är tom!” Det är NADA där! ”
Då skulle jag kunna klappa mej själv på huvudet och säga: ”Sååååja, det gööör inget att du klantade till det IGEN, för du kan faktiskt inte bättre. Det är hålet i hjärnan som gör det. Det är tomt där! Du måste be någon om hjälp. Någon som har något DÄR i hjärnan, typ!”
Fast det är ett hålrum där också. I hjärnan. ”Be-om-hjälp-biten” fungerar icke!
Där är det också ett hål. Helt tomt.
Jag försöker: ”Kan du hj….hjä…..hjäl…..&/%5¤/%/&%(….”
Näe, det GÅR INTE!
Shit!
Det är bara att sätta sej ner och…..
….grina!
Typ.
För lämna mej kan jag ju inte. Ge upp, liksom.
Det är helt hoppLÖST.
Typ.
