Är inne i en läsaperiod igen och som så ofta så fastnar jag för självbiologiska berättelser. Den jag håller på med är av en psykiskt sjuk man, jag är inte säker på diagnos men paraniod schizofreni eller något åt det hållet gissar jag. Han flyttar in på ett boende och trivs till en början rätt bra. Så blir sjukdomen värre och han ser allt tydligare hur folk runt honom vill att han ska må dåligt. Tillslut tror han att han måste försvara sej så pass att han knivhugger två av vårdarna. Han går själv till psykakuten och hamnar sen i häktet och slutligen på rättspsyk. Han berättar hur han upplevde det och vad han tänkte. Intressant ämne. Däremot är den lite tråkigt skriven. Den är så konkret och tar upp samma småsaker som händer varje dag många gånger om. Läser jag bara lite i taget så tycker jag däremot om den.
Den jag läst samtidigt men precis avslutat var riktigt bra. Emma Jangestig berättar om när hennes två barn blev mördade och hon själv misshandlades av sin sambos x. En riktigt otäck berättelse på många sätt. I början berättar hennes pappa vad som hände, sen berättar Emma själv, målande och gripande. Det är väldigt mycket, både attacken, Emmas skador, hennes sjukhusvistelse, polisutredningen, tillfrisknandet, familjen och deras tankar, Emmas tankar, hur hon får veta och förstår att barnen är döda, den ovissa tiden efteråt och sen om tjejen som mördade och så rättegången. Det blir nästan flera berättelser i en, alla spännande på olika sätt. Nåt som gjorde det ännu mer intressant var att jag och kärleken läste den samtidigt. Det blev många samtal! Oftast tänkte vi rätt lika och tyckte samma saker var otäcka. Förutom en sak, när det kom till mörderskan. Kärleken reagerade med ilska mot henne, vilket iofs är sunt. Själv blev jag nog mer ledsen över att en människa kan falla sönder så mycket att det går så långt. Hon var inte ovetande och hon hade själv sökt vård för det. Tyvärr blev det inte tillräckligt och när hon tappade greppet fick många lida för det. I mina ögon är det bara tragiskt. Så.. får ni tid över och gillar självbiografier så rekommenderar jag starkt ”varför gråter inte Emma”!
